Vad är det som krävs för att stanna kvar?

"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"


- Håkan Hellström, Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Och så kommer den. Ångesten.
Den kväver mig inifrån, stryper åt luftrören och krossar mitt hjärta.

Egentligen borde jag sova nu, men sömnlösheten tillhör ångesten. De går hand i hand, likaså gör depressionen.
Jag känner ett starkt behov att skära djupa, gapande sår. Sånna som inte läker på länge. Som finns där länge, och påminner en om smärtan. Men på sista tiden har det blivit små sår. Jag skakar för mycket för att kunna skära djupare. Jag skakar inte utanpå, utan inuti. Det blir så när hjärtat fryser till is och allt man har i huvudet är citat från fina låtar vars textrader passar så bra in på de stunder man upplevt, både fina och hemska.

Det finns mycket ni inte vet om mig. Mycket som ingen vet, förutom jag. Saker som jag skäms för. Saker som jag aldrig kommer att berätta om - med munnen.
Jag har skrivit om dem. I min privata blogg. Men jag funderar på att ta bort den. Den också. Precis som alla andra bloggar jag startar vid sidan om denna.
Mest är jag väl rädd för att fel person ska kunna klura ut dens adress och inloggningsuppgifter. Och den rädslan är stor.

Jag känner dem igen. Spindlarna kryper överallt, både i sängen och på mig. Jag vågar inte ha tänt lampan för jag vill inte se dem. Istället mosar jag dem med min tygnd när jag känner deras äckliga krälande små ben på min hud.
Och Molnet han... ja han är här. Han säger ingenting, inte just nu. Men jag känner hans närvaro. Hjärtat liksom dunkar på extra hårt och jag får tårar i ögonen. Det betyder bara en sak, och det är att ångesten är här och med den följer inte bara sömnlöshet och depression, utan även han. Gud vad jag hatar honom. Hjärnspöken, säger dem att de är. Men jag köper inte det. Även om det är orealistiskt att jag skulle vara den enda som kan se och höra Molnet och henne så viftar jag bara bort deras läkarprat och börjar dagdrömma istället. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig på för långa samtal, så jag låtsas oftast bara vara delaktig i det och tänker på annat istället, för tankarna förs automatiskt till andra ställen. Det är nog därför jag inte minns vad folk sagt till mig, eller vad jag sagt till dem. Jag är liksom inte... där.

Ofta tvekar jag på min egen existens. Jag har svårt att tro på att jag faktiskt finns. Och tänker jag inte så så tänker jag att jag säkert lever i en dröm och att jag egentligen sover någonstans och snart kommer vakna. Bara det att jag aldrig vaknar.
Andra gånger tänker jag att jag kanske är död. Så mycket konstiga ställen jag spenderat mina dagar på är det inte konstigt om jag vore död. Jag har sovit i en tvättstuga som vi hade i källaren i Kungälv vid ett flertal tillfällen, och så har jag sovit i en busskur från natt till tidig morgon mitt i oktober (?) och det var svinkallt. Utan jacka också. Skitbra. Bäst var ju att det var mitt ute i Kode, alltså ingenstanslandet och bussen till Kungälv (alltså centrum) gick inte förrän klockan sju på morgonen. Sällskapet var mitt ex, mina ex vänner och en flaska vodka. Awesome, va?
Sen har jag sovit hos mitt ex, och att jag inte dog där är ju ett mirakel, egentligen. Så många gånger som han behandlade mig riktigt illa är ju inte klokt. Well, så går det när man inte vågar säga nej och låter folk göra i princip vad de vill med en för att man inte har någon värdighet. Skitbra.

Jo, det där är två av de mest konstiga ställen jag spenderat mina nätter på. Tvättstugan var alltid iskall kan jag ju säga. Det var den även under dagarna då det var sol ute, så tänk då om nätterna utan värme och allt det där. Yes, mitt ex påfund det också. Han ställde bara till med besvär. Litar inte på killar än idag.

Detta inlägg är enbart för att jag ska skriva av mig lite tankar jag har. Hatar när folk tror man vill ha uppmärksamhet bara för att man är ärlig och är sig själv. Dem kanske borde försöka att vara sig själva dem också, istället för att tracka ner på andra dagarna i ända.

Har ni någonsin tänkt på hur liten världen är? En av mina gamla klasskompisar från mellan och högstadiet som varit min bästa vän i sexan är nu vän med en av mina föredetta bästa vänner. I alla fall på Facebook. Men blir inte ett dugg förvånad om de umgås IRL också.
Jag skrattade nästan när jag såg det. Hon vet uppenbarligen inte vad hon slösar sin tid på. Nej du, L. Du borde nog välja dina vänner med mer omsorg än jag gjorde. Innan A lämnar dig när du behöver en vän som mest.

Jag är fruktansvärt nere just nu. Dagen har varit bra i övrigt, men den här förbannade ångesten dödar minsta lilla gnutta av glädje man kan hitta. Fyfan säger jag bara.

Nu är klockan snart elva och jag borde verkligen sova nu. Får försöka, även om det inte kommer att gå så värst bra.

Uppdaterar imorgon, som vanligt. Take care.




julia

Åh, men snälla söta rara älskling.. Jag vill rädda dig ifrån dethär, jag vill att du ska må bra. Gömma dig djupt inne i mitt hjärta, värma dig. Du kan få stanna där till du har läkt, till du är hel igen, mitt hjärta.

<3

MYMiC

- skribent på http://mymic.blogg.se/

haha aw, tack vad snällt sagt ^^

Det är du som är söt :D



Hoppas du har det bra, kramkram <3

becca

jag? .. :( du var min bästa vän 4an till 6an iaf..but oh well

becczz

förstår hur du känner tjejen, mår som du. och du är hur söt som helst och stark. skulle vara kul att prata med dig, stora kramar!




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info