We all have our demons to fight

Ju fler andetag jag tar, desto mer växer hålet inombords. Allt jag gör ger det näring och snart slukar den allt jag har kvar.
Mitt huvud är tomt. Det är väldigt sällan jag har tankar överhuvudtaget och jag har alltid varit en sån som tänker och är medveten om att jag tänker. Om jag tänkte på att göra spaghetti så skulle jag tänka "nu tänkte jag att jag var sugen på spaghetti", liksom repetera att jag haft en tanke för att minnas. Min hjärna fungerar annorlunda men nu är den tom. Inte ens när jag skriver får jag min tvångstanke där jag ser hur varje tangent trycks ned på en gammal skrivmaskin och hör någon bokstavera varje ord. Det tar evigheter att tänka en hel mening för att jag måste se och höra den skrivas och sägas. Den tvångstanken är extremt jobbig och den har jag haft i drygt ett års tid. Men inte ens den är aktiv nu. Det enda som händer i min hjärna är när jag ser, känner eller hör något som jag kan relatera till, något som väcker minnen. Men det är alltid dåliga minnen, sånna som gör ont oavsett hur gamla de är och hur mycket man försökt att glömma dem. De anfaller och attackerar på vår allra svagaste punkt: hjärtat.

Flashbacks är jag van vid och de gör ont. Men dramaflashbacksen gör mest ont. Det är då jag ser scener ut livet som kunnat bli vackra, men där jag gjorde fel val eller inte gjorde något alls när jag kanske borde gjort det. Minnesbilder där jag är den som förstör eller är en komplett idiot och inte förstår vad som pågår.
En återkommande flashback är när vi sitter där under Frihamnsbron, bara han och jag. Vi pratar om olika fobier och han lutar sig närmare mig. Han är så nära att jag kan känna hans varma andedräkt mot min hud. Jag gör en rolig min och fnittrar. Jag tänkte inte, jag förstod inte. Samma sak hände omkring tre gånger innan jag slutade dra undan ansiktet och slutade göra den där korkade minen som jag bara gjorde för jag inte visste vad annat jag skulle göra. Jag antog han ville retas eller något. Men det är då, precis i det ögonblicket mina tankar börjar surra och jag inser vad det är han försökt göra de senaste fem minuterna som jag känner en kollaps inuti. Plötsligt är hans läppar mot mina, och jag kysser tillbaka. Och när vi slutat, så kysser jag honom igen. Det kändes så rätt, och jag hade allt, fjärilarna i magen, pirret, förvåningen, frågor och... ångest.
Jag tänker inte berätta hela historien, den är komplicerad och den plågar mig varenda dag. Jag förstörde mitt liv den dagen. Jag förstörde den kärlek jag skulle fått och jag förstörde den jag fick, och ända sen dess har jag varit rädd för kärleken. Ända sen dess har jag undvikt allt som har med den att göra. Men jag tror att den här flashbacken har en vilja. Jag tror att det finns en anledning till att den dyker upp så ofta. Jag tror att jag ska kunna ändra på det som hände, ändra så allt blir som det var menat. Jag tror kanske att ska lyckas stanna kvar i flashbacken, stanna där i den tiden och göra allt rätt.
Jag sårade två underbara människor den kvällen, och det lustiga? De har kommit över det, det gick fort för dem. Men jag? Det är två år sedan nu och jag plågas av minnen varje dag. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för vad som hände, vad jag gjorde.
Och jag tror... jag kommer aldrig att komma över det. Inte honom heller. Helt vardagliga saker kan få mig påmind om honom. Jag såg ner på min arm igår och det såg ut som ärren hade bildat första bokstaven i hans namn. När jag tittade under lampan såg det inte ut så längre. Och varje gång jag hör hans namn, till och med i filmer, så känner jag det. Jag känner hur en tung sten tappas ner på min bröstkorg och jag hör den knaka till. Jag tänker aldrig på honom så länge det inte finns något som kan relatera till honom, men det finns saker överallt. Och hans namn finns inristat i min hud och inte ens ärren som ska täcka namnet kan få mig att sluta känna. Och jag vet inte ens vad det är jag känner.
Well... antar det här är vad de kallar posttraumatiskt stressyndrom. Jag har gått igenom en massa skit i livet men det här är nog det värsta jag någonsin gjort. Tror det är därför jag inte kan släppa det. Kommer alltid ha dåligt samvete över det och jag nog aldrig kunna förlåta mig själv.

Förlåt för att du får stå ut med mitt babbel, bloggen. Men det är tur att du finns. Vet inte vad jag hade gjort utan dig.
Bambi

Alla kommer över saker i sin egna takt och nu vet du varför du inte ska rista in namn på din kropp. Du ska överhuvudtaget inte skära dig och jag blev stolt över dig när du klara dig utan rakbladen i några dagar.



Hoppas bara du kan göra det igen, under en längre period..

Vi ses nästa vecka, i hope. <3

julia

Jag önskar att jag kunde bygga en tidsmaskin så att du kunde resa tillbaka i tiden och ändra på det du vill. Jag vill att du ska vara lycklig. Och du kan alltid smsa till mig om du vill prata. Jag älskar dig.

<3

Daniella Lejonhjärta.

Babbla på. Det är fint.




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info