Huvudet snurrar och kroppen skriker efter rakblad.
Jag har inte skurit mig på jättelänge men jag känner behovet varje dag men förmår mig aldrig att faktiskt skära. Det känns som jag inte har tid, trots att jag har all tid i världen. Jag sitter bara här, dag ut och dag in. Om kvällarna sitter jag i fönstret och röker trots att man absolut inte får röka inomhus, men det är ju bara halvt inomhus och jag vädrar efter mig. Jag orkar helt enkelt inte ta på mig annat än myskläder och sminka mig så jag sitter där i fönstret med benen dinglandes över kanten och röker medan jag lyssnar på musik som får mig att vilja släppa loss och bli helvild.
Jag känner mig annorlunda nu jämfört med de senaste åren. Jag känner mig som fjorton-femton igen. Inte åldersmässigt, utan personlighetsmässigt. Jag känner att jag är tillbaka, att jag är jag igen. Som om jag varit inlåst i mig själv de senaste åren och äntligen blivit fri. Jag känner mig så... Som om jag liksom kan göra vad jag vill. Jag saknar bara att ha någon att dela det med, någon som är med på allt och inget utan att ha åsikter eller värderingar som sätter stopp för det, precis som jag hade på den tiden. Någon som bara var där och var lika fri som jag; utan gränser och utan konsekvenser.
Jag påstår inte att den jag var på den tiden var en bra person. Jag gjorde i princip allt man inte fick göra men jag brydde mig inte. Jag var fri.
Jag minns Valborg i åttan efter skolan. Vi delade en flaska vitt vin, han och jag. Det mesta drack jag upp, som vanligt.
På den tiden åt jag inte mycket så jag blev full med en gång nästan. Jag vinglade bort mot busshållsplatsen tillsammans med honom och där stötte vi på Charlie som gick i vår klass. Jag skrattade, vilket var ovanligt och jag tror inte många i klassen hörde mig skratta på den tiden, och jag frågade Charlie om han förstod att jag var full och han sa att det var rätt uppenbart. Strax därpå ringde mamma och sa att Tommy, hennes man, skulle komma och hämta mig så jag behövde inte ta bussen hem. Snabbt fick jag försöka nyktra till och Tommy märkte ingenting när vi åkte vilket var bra.
Vi brukade göra så, han och jag. Dricka när vi kunde, röka när vi kunde. Han stal alltid cigaretter från sin farfar eller pappa, ibland hela limpor. En gång hittade vi en påse i parken vid busstationen full av cigaretter som vi tog. Någon måste glömt den där och det var rena jackpotten för oss.
Sprit fick vi tag på genom honom också. Vi drack ofta och vi var ofta ute sent. Nästan varje gång vi sov hos honom var vi ute till riktigt sent och bara levde. Det kändes så bra, så fritt. Det kändes som världen var vår, att den låg öppen vid våra fötter och bara väntade på att bli upplevd.

Jag tror frihetskänslan mestadels kom från all sprit men även att vi var så sjukt olika men ändå så lika. Vi var båda ledsna, ensamma och allt vi ville var att någon skulle bry sig om oss. Så vi hittade varandra även om vi inte kunde stå ut med varandras sällskap. Det var vi mot världen och världen mot oss. Vi kände oss inte hemma någonstans så vi flydde verkligheten och ingen kunde nå oss. Vi älskade varandra men egentligen älskade vi ingen för vi var bara vilse och hade ingen annan. Vi var allt vi hade.

Det är där jag är nu, igen. Jag har ingen att hata samtidigt som jag älskar. Jag är lika vilsen och jag hatar världen lika mycket, om inte mer. Men reglerna är borta. Jag har ingen skola som hatar mig, ingen som skriker på mig och jag har ingen som jag skriker tillbaka på. Ingen som slår mig ur ren frustration och ingen som jag kan slå på hur mycket jag vill och ändå veta att jag inte blir lämnad. Och jag har ingen flykt, ingen sprit. Allt var så enkelt på den tiden. Allt bara var. Jag fick gratis alkohol eftersom den var stulen och jag fick allt, även det jag inte ville ha. Jag kunde existera utan att bry mig. Nu existerar jag inte, jag bara finns.
Jag kan inte göra saker utan konsekvenser längre. Och jag har aldrig varit mycket för regler. Jag var en rebell men vad är jag nu? En tam hund.
Nej, jag vill ha tillbaka lite action i livet, börja leva igen. Även om jag hatar pojken som var mitt allt idag så levde vi. Vi gjorde lagarna, vi existerade. Vi var de mäktigaste av alla och världen var vår. Det var så det kändes och det kändes så rätt. Jag vill känna så igen. Jag vill kunna göra vad jag vill och känner för och fullkomligt skita i andras åsikter om det, ta för mig och göra världen min. Men jag är för feg, än så länge är jag för feg. Men min tid ska komma. Jag är trött på att leva i skuggan av alla andra.