Högerarmens sår svider och är lite variga, men inte mycket.
De är riktigt vackra. Sådär stort gapandes, som om de skriker efter mer. Men rakbladen är redan utslitna, och åstadkommer bara ytliga sår.
Min hud läker ihop sig alldeles för snabbt, och det går knappt en vecka innan stora sår läkt ihop.
Det gör mig frustrerad, jag vill ju få sårens lugn när jag tittar på dem, och så försvinner de från mig.

BUP möte imorgon. Vet ärligt talat inte vad jag ska säga till henne. Har fortfarande inte fått någon läkartid och jag är i desperat behov av antingen ökad dos, eller ny medicin. Lamotrigin ska ta bort djupa depressioner, ändå har jag nu hamnat i en extremt djup depression jag inte tycks ta mig ur.
Jag kan stråla, skina som en stjärna när jag är med någon utav mina underbara vänner. Men så fort jag blir ensam kommer ångesten och den malande känslan av att vara övergiven.

Jag längtar som ett as efter nytt löshår, blondering och puder. Ska vara blond nu, men kanske ha turkosa eller babyrosa slingor i löshåret. Eller varför inte både och? Men det får bli nästa månad, eftersom jag inte har några pengar till det med denna månads pengar.
Jag hatar hur snabbt studiebidraget går åt. 310:- för busskort, 279:- för datorn + förhöjd avgift nu första månaden på 250:- Det blir alltså inte mycket pengar kvar, så får låna från mitt fondkonto. Men även där är pengarna snart slut, och jag behöver nya glasögon också. Fanskap.
Min kontakt på Soc, Johanna, ringer heller aldrig mamma som hon skulle gjort redan i torsdags. Jag behöver mitt underhåll själv, annars klarar jag mig inte.

Nåväl, livet är motigt och förjävligt ibland. Men man får göra det bästa av situationen.
För vet du? Just du är speciell, unik och värd att älskas!