Men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå?

Jag sitter i mitt rum, det kala rummet som är alldeles vitt, precis som ett sjukhusrum.
Jag river i min hud, snörvlar pga förkyldning och alla jag pratar med på msn utan två mår dåligt.
Jag önskar man kunde trolla bort all smärta, all ångest och alla problem. Mina vänner förtjänar så mycket mer än oro, självförakt och depressioner.
Jag kan inte ens gå utan er luft i mina lungor, ni får mig att leva, och någonstans inne i hjärtat önskar jag att den kämparglöd ni ger mig, kunde jag ge tillbaka till er. Men riktigt så lätt är det inte, och lär aldrig bli.
Vad jag i alla fall vill säga är att jag älskar er, och kan inte riktigt förstå hur så fina änglar kan få må så dåligt.
Tårarna rinner utan anledning, eller är det kanske för att jag tänker så mycket på er? Speciellt på Bambi.
Jag är så rädd att hon ska dö, slukas av sina problem totalt och låta dem mörda henne.
Dör Bambi så dör jag. Så är det bara.

Åh, Mannen i den vita hatten. ♥
Älskar den låten. Den är så sorgslig, men samtidigt så fruktansvärt bra. Fast den får mig att gråta.
Det gör även Noll, Utan dina Andetag och Socker att jag gör. Men de låtarna är så sjukt fina!
Men Mannen i den vita hatten gråter jag till av två anledningar: den beskriver ens liv så jävla bra. Citatet jag har i min header kommer därifrån.
Och sen minns jag Kent konserten i mars i år, och det var sista låten. Så sjukt bra live, med en extravers som fick tårarna att spruta ur ögonen. "Men älskling, du och jag ska aldrig dö."

Jag har sjukt ont i ryggen och bakhuvudet då jag igår ramlade två gånger i trappan. Slog i mig stenhårt i bakhuvudet så allt snurrade ett tag, men sen gick det över. Men har en stor bula där nu, och ett väldigt stort blåmärke på ryggen.

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer. Bilder och bättre inlägg kommer imorgon.