Kommunens beskrivning:

Kortbo är en kortidslösning på hemmaplan för ungdomar som av någon anledning för tillfället inte kan bo kvar hemma. Placering sker efter biståndsbedömning och följs av en tät kontakt med placerande socialsekreterare. Under vistelsen arbetar vi aktivt tillsammans med ungdom, familj och övriga inblandade för att planera framåt för att möjliggöra en flytt hem igen. Andralösningar kan vara att flytta till familjehem, till egen lägenhet eller till annat boende. Vi har även beredskap att ta emot familjer med yngre barn i akuta situationer. Föräldrar och barn bordå tillsammans i vårt familjerum.

Kortbo är inrymt i ett radhusområde och består av två sammanslagna radhuslägenheter. Boendet har möjlighet att ta emot fem ungdomar eller fyra ungdomar och en familj. Det är bemannat dygnetrunt av en personalgrupp på sju heltidstjänster. Schematjänstgöring ingår enl ett rullande 7-veckors schema med sovande natt.
Källa.

Min egna uppfattning och åsikt:

Kortbo har trevlig personal. Innan gillade jag alla i personalen, men för kanske en fem minuter sedan försvann mina goda tankar om Mikael, då jag lämnade tillbaks min rakhyvel till honom eftersom jag inte får ha dem på rummet. Han blev arg och sa; "Vad fan gör du här? Du får knacka!"
Jag blev sårad och tog illa upp, insåg att jag gjort fel. Jag skulle knackat på den där jävla dörren.
I övrigt är all annan personal trevlig för det mesta. Mina favoriter är Annelie och Mattias. Sara är också snäll. Mattias gillar Kent, vilket är bra och roligt för min del då vi delar det intresset.

Tanken är att jag ska bo ca 4 månader på Kortbo. Tiden kan bli både längre och kortare, beroende på hur snabbt socialtjänsten gör sin utredning. I utredningen ingår en rad olika punkter som ska undersökas. B la hur det är hemma, i skolan, i mina tankar och hur jag klarar mig på egen hand.
Jag försöker göra så mycket jag kan för att alla delar ska bli bra, men det är svårt. Jag orkar inte skola varje dag. Jag orkar inte heller alltid med mina enormt irriterande tankar och mitt lättsårade hjärta.
Jag vet att Mikael inte menade något illa med det där med knackningen, men jag tog åt mig ändå och började nästan gråta. Jag är hyperkänslig och det är jättejobbigt!

Jag hoppas utredningen visar att jag är klok nog att ta hand om mig själv. Jag känner att jag skulle klara av ett eget boende, och att det förmodligen till och med skulle vara bättre för mig än att bo hemma eftersom jag inte trivs så bra där. Det är för många minnen i väggarna, de skriker åt mig och jag kan inte glömma...

Hoppas ni som undrat lite om Kortbo fått någon klarhet i det hela. Puss