Give me something real

"Om du får en egen lägenhet, så är jag rädd att du verkligen blir ensam. Då kommer du verkligen känna dig övergiven. Du skulle isolera dig själv. Du behöver komma till ett boende med personal, eller till en familj."
Elisabets ord ekar i huvudet. Vi pratade om mycket idag. Mycket smärtsamma saker. Som min övergivenhet, dödslängtan och ensamhet.
Hon berättade för Sara från Kortbo, som var med mig till BUP för att jag skulle komma iväg, om mina självmordstankar. Såklart blev de överoroliga och vill ha ett möte om detta.
Som om inte jag har nog med möten som det är. Imorgon är det möte med skolan för att bestämma vilka lektioner jag ska slippa, eftersom jag ska gå 50% av skoltiden. Sen på onsdag nästa vecka ska jag ha möte med Johanna från Soc och Elisabet från BUP, och nu ännu ett möte. Jag har ju redan Kontaktpersonalssamtal en gång i veckan här på Kortbo. Det blir för mycket tider att hålla reda på, och min tidsppfattning är som bortblåst. Jag minns inte vad som hänt igår, om det verkligen var igår eller för en vecka sedan. Ingenting sätter längre spår i själen på mig, som det gjorde förr.
Förutom när jag blir kränkt. Det minns jag, det känner jag och det avskyr jag. Det värsta man kan göra är att kalla mig lögnare eller egoist. För det är verkligen raka motsatsen till vad jag är.
Att klanka ner på mitt utseende är bara old news, jag har blivit mobbad för mitt utseende hela livet och vet redan om hur ful, fet och äcklig jag är.

"Har du börjat skära dig på bröstet?" frågade Elisabet.
"Det har jag gjort länge," svarade jag.
"Varför vill du förstöra dig så totalt?"
"Jag är redan förstörd på insidan. Man kan inte förstöra någon som redan är så äcklig som jag är.
Jag är som en rutten, mosad banan. Så äcklig att ingen vill ha den. Därför kan jag skära mig över hela kroppen."

Jag behöver Atarax dagligen nu för att orka med att ens ta mig ur sängen, men inte ens medicinerna hjälper längre. Jag behöver helt enkelt en ny identitet och ett nytt land.

Julia

Jag vill rädda dig ifrån detta helvete.

Maskrosmor

Alltså, dessa mobbare. De förstör så otroligt mycket mer än de tror med sina elaka, sårande, kränkande ord och handlingar. Jag vet, jag har själv varit med om det.



Jag vet att många säger att de som mobbar gör det som ett rop på hjälp. Men det hjälper ju inte mig ett endaste dugg att veta. Jag är lika förstörd inombords ändå pga allt som varit under min uppväxt.



När mobbarna kör med sina envisa tillmälen så börjar vi tillslut att tro på dem, hur fel de än har. För det är så vi människor fungerar.



Tycker att det är jättebra att du pratat med Elisabet om hur du mår. Är det hon som är på bup?

HannaH

Emelie jag tror på dig min älskade ängel, varje litet steg du tar så finns du i mitt hjärta, jag älskar dig önskar jag kunde göra något för att få dig att må bra, men du kan emelie, jag vet det, jag kommer aldrig släppa dig <3




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info