Ångesten kommer krälandes längs med väggarna och entrar mig.
Jag har ingenstans att fly, och även om jag tog till flykt skulle den ändå hitta mig tillslut.
Det är som om ett betongblock ligger på bröstet och blockerar luften från att komma in i lungorna.
Jag är återigen utlämnad till ödets makt.

Mina texter blir kortare och kortare. Orkerslösheten har tagit över totalt och jag vet inte vad eller hur jag ska göra för att bli av med den.
Jag orkar ingenting, inte ens det som jag tycker om att göra, som att designa bloggar och sminka mig eller fixa håret.
Jag styrs av osynliga händer, och det verkar som om allt vore något slags vakuum, att jag är inuti en bubbla utan syre, och jag får panik.

Jag ska klara skolan. Jag ska! Tänker inte låta mitt mående förstöra mina betyg än en gång.
Jag kämpar. Jag ska kämpa. Jag har kämpat.