Är det dags att ge sig av?
Kent på hög volym i hörlurar av plast.
Alldeles för mycket mat i magen, illamåendet gnager som ångesten inom mig.
Det känns som jag glömt någonting, men det är nog mitt egna förstånd jag glömt.
Har tappat bort det helt.
Tårarna rinner sakta längs med kinderna och det är tur jag sminkat av mig, annars hade jag varit nedkladdad med eyeliner i hela ansiktet.
Färska sår på höger arm, men slöa rakblad gör dem små. Måste, måste, måste skaffa nya.
Än en gång står orden still i huvudet på mig. Depressionen gör mig allt sämre på att skriva och förmedla känslor. Men kanske är det djupt här nere som roten till framgång finns? Sägs det inte att alla stora poeter och konstnärer är deprimerade? Även musiker.
Jag vet inte helt säkert, och jag har heller ingen talang att bli framgångsrik med. Det enda jag gör om dagarna är att leva mitt ickebefintliga liv. Mitt liv kan inte kallas för liv. Jag lever i ständig rädsla för att bli mördad och jag tror att minsta lilla snedsteg kommer få mig att hamna på vuxenpsyk, trots att jag vet att det krävs ett nyligen utfört självmordsförsök för att man ska hamna där om man är i samma situation som jag.
Det luktar blod i rummet, trots att det inte alls blödde mycket. Det rann några längder längs armen men såret levrade sig ganska snabbt.
Mina lakan är oranga, missfärgade a allt blod jag låtit rinna ut under mina veckor här på Kortbo.
Ännu en natt sover jag utan sängkläder. Jag som annars är så ordningssam och pedant har inte ens ork till att tvätta eller städa rummet. Känner mig konstant som jag är döende, men av vad vet jag inte.
Man kan ju dö av depression, men inte av själva depressionen i sig, utan av de vanliga biverkningarna den har; ätstörningar och självmord.
Just nu vill jag ha pengar så jag kan be någon köpa ut en stor fet flaska vodka åt mig så jag kan supa mig redlöst full och däcka, sova bort allting och spy upp äckelmaten. Jag har ingen ork kvar.
Jag hatar mig själv så djupt att ingenting med mig själv är tillräckligt. Jag är otillräcklig!
Jag finns aldrig där för mina vänner när de behöver en hjälpande hand, medan de alltid finns där för mig. Jag måste ändra på mig, bli en bra människa som finns där för sina vänner.
Men just nu... Åh vad den där flaskan med vodka skulle sitta fint.
Alldeles för mycket mat i magen, illamåendet gnager som ångesten inom mig.
Det känns som jag glömt någonting, men det är nog mitt egna förstånd jag glömt.
Har tappat bort det helt.
Tårarna rinner sakta längs med kinderna och det är tur jag sminkat av mig, annars hade jag varit nedkladdad med eyeliner i hela ansiktet.
Färska sår på höger arm, men slöa rakblad gör dem små. Måste, måste, måste skaffa nya.
Än en gång står orden still i huvudet på mig. Depressionen gör mig allt sämre på att skriva och förmedla känslor. Men kanske är det djupt här nere som roten till framgång finns? Sägs det inte att alla stora poeter och konstnärer är deprimerade? Även musiker.
Jag vet inte helt säkert, och jag har heller ingen talang att bli framgångsrik med. Det enda jag gör om dagarna är att leva mitt ickebefintliga liv. Mitt liv kan inte kallas för liv. Jag lever i ständig rädsla för att bli mördad och jag tror att minsta lilla snedsteg kommer få mig att hamna på vuxenpsyk, trots att jag vet att det krävs ett nyligen utfört självmordsförsök för att man ska hamna där om man är i samma situation som jag.
Det luktar blod i rummet, trots att det inte alls blödde mycket. Det rann några längder längs armen men såret levrade sig ganska snabbt.
Mina lakan är oranga, missfärgade a allt blod jag låtit rinna ut under mina veckor här på Kortbo.
Ännu en natt sover jag utan sängkläder. Jag som annars är så ordningssam och pedant har inte ens ork till att tvätta eller städa rummet. Känner mig konstant som jag är döende, men av vad vet jag inte.
Man kan ju dö av depression, men inte av själva depressionen i sig, utan av de vanliga biverkningarna den har; ätstörningar och självmord.
Just nu vill jag ha pengar så jag kan be någon köpa ut en stor fet flaska vodka åt mig så jag kan supa mig redlöst full och däcka, sova bort allting och spy upp äckelmaten. Jag har ingen ork kvar.
Jag hatar mig själv så djupt att ingenting med mig själv är tillräckligt. Jag är otillräcklig!
Jag finns aldrig där för mina vänner när de behöver en hjälpande hand, medan de alltid finns där för mig. Jag måste ändra på mig, bli en bra människa som finns där för sina vänner.
Men just nu... Åh vad den där flaskan med vodka skulle sitta fint.
Muff
<3
Maskrosmor
Du ÄR en bra människa. Men du är full av sår inombords, sår som måste få läka. Sen kommer du att kunna hitta den fina människan du verkligen är, men som du just nu tappat bort.
Julia
Jag vill hjälpa dig. Jag bryr mig så jävla mycket om dig. Jag vill att du ska må bra, att du ska vilja leva. Jag behöver ditt liv i mitt för att orka leva. Du får mig att leva, älskling. <3
Hemligt.
Jag har 3flaskor men skulle inte ge det till dig för du skulle göra det :(
HannaH
älsk du har ju alltid funnits för mig, du är sjukt underbar <3
Tintin
Så fint skrivet <3
Jag älskar dina texter, även om dom är så sorgliga att jag blir tårögd ibland
