Minnen
- Elisabet Petterson.
Hade BUP samtal med Elisabet idag. Orkade inte gå dit för jag sov ingenting inatt, så hon kom till Kortbo.
Vi pratade om varför jag inte kan sova, jag berättade att det var för att jag minns för mycket. För mycket av det onda, hemska och brutala.
Jag ser bilder av det jag upplevt och ryser. Tröttheten består, men ersätts mestadels av rädsla. Rädsla för mina minnen. En viss person förstörde min syn på intimitet. Sen dess har jag äcklats av allt som är intimt, och till och med småsaker som pussar äcklar mig, såvida det inte är en väldigt speciell person.
Sex stycken killar förstörde min syn på hur killar är. Jag utgår ifrån att alla killar endast är ute efter en kropp, ett utseende. Att de gör personer till objekt de tror de äger. Jag trodde alltid att dessa killar var speciella, att de gillade folk för hur de var, inte för hur de såg ut. Men det gick snabbt upp för mig hur det egentligen låg till.
Jag har, på tal om killar, haft en tendens till att träffa just den här typen av killar. Därför är min syn på killar i allmänhet som sådan.
Inte bättre blir det ju av att min far aldrig var en bra förebild heller. Han spelar en stor roll till att jag ser killar som lata, ilskna och ondskefulla.
Det är inte bara killar jag inte litar på. Tjejer har en jävligt stor mun och kan trycka ner en rejält med sina hårda ord.
När jag var 9 år hade jag och min syster en kompis som hette Tobias. Tobias hade en syster vars namn jag inte minns, och hon i sin tur hade en bästa vän som hette Malin. Malin och systern mobbade mig och min syster, kallade oss fetton, fula och klagade på våra kläder. Jag var rädd för att gå ut, rädd för orden som jag visste kunde komma när som helst. För det var inte bara de som mobbade oss, det var flera andra utöver dem.
Andra minnen jag haft under natten har varit av alla gånger jag blivit övergiven. Det smärtar att se bilder av den glada Emelie som umgicks med sina vänner i Göteborg, och sen se bilderna av den gråtande Emelie som precis fått läsa att de inte vill vara med henne mer för att hon verkar sympatisökande och mår för dåligt för att vilja umgås med.
Men inte slutar det där, nej nej. Självklart skulle jag även få flashbacks av sensommaren 2007, minnen från åttan jag inte ens mindes och av strypningarna.
Sensommaren 2007 är en sommar jag aldrig kommer glömma. Det var den värsta sommaren i hela mitt liv. Jag var fjorton år och jag blev våldtagen.
När jag minns och ser tillbaka på mitt liv så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag menar, det mesta som hänt är ju mitt egna fel, så det kan jag väl inte gråta över? Det var ju mitt fel att jag inte vågade säga nej, att jag ljög om att jag gillade honom också. Hade jag aldrig gjort det så hade vi aldrig blivit tillsammans, och då hade jag förmodligen inte heller blivit våldtagen. Det var hans fel att det ens skedde. Han lämnade mig ensam med det där äcklet.
Hade jag bara vågat säga nej alla gånger så hade allt varit mycket bättre. Jag kanske skulle fått ett bra liv.
Familjesituationen har aldrig varit bra den heller. Jag minns än idag alla gånger mamma kallade mig cp, störd, dum i huvudet och att jag borde in på hem. Jag minns alla gånger min syster och jag bråkade. Hur jag bet henne, rev henne, slog henne. Och den gången hon knuffade in mig i fönsterbrädet så jag knappt kunde gå efteråt.
Och pappa... Ja honom vet ni nog redan en hel del om. Kortfattat så var han helt enkelt inte bra på att vara pappa.
Mina ärr kliar, trots att de är gamla och läkt klart för längesen. Och jag har fortfarande inte pengar till rakblad, och det suger. Vill-skära-nu.
Nej nu måste jag sova, somnar i princip.
Ska se om jag kan sova inatt. Hoppas det. Godnatt!
Känner igen mig...
Men.. älskade vän.. Vilka hjärnspöken du drabbats av... inte sjutton är allt ditt fel, inte en chans. Vist heter det att man "ska" säga nej. Men det tror jag också att du gjorde, nej det är jag övertygad om. Men du sade det kanske inte med ord, kanske inte tillräckligt tydligt, men nej sade du. Det vet jag. Sen har du omöjligtvis hela ansvaret för den situationen så ta inte på dig själv mera.
Du hade ett skäl att inte skrika nej rakt ut och vad det var vet du bäst, kanske var det att du helt enkellt inte vågade, eller inte vcille göra honom ledsen. Vad det än var som fick dig att att inte skrika nej så var det ok. Gräm dig inte över det idag. Ja jag vet, lättare sagt än gjort. Men snällam, du var yngre då, du har lärt dig massor sedan dess om dig själv och om andra. Tyvärr inte enbart bra saker.
Men, jag VET att du är en bra tjej och jag VET att du med hjälp kan vända allt det negativa som hänt till något bra. Eller ja, inte bra, inte att du skall förlåta alla liksom utan mera att du kan förlikas med det som varit och finna styrkan inom dig i vetskapen att du gjort vad du kunnat och växa som person.
Uppfostra dina kommande barn på ett sett du själv önskat bli uppfostrad på. På ett sett du tror mera på, som känns meera rätt för dig etc.
Oj, nu vart det långt igen känns det som.
Om du vill publicera detta eller ej är upp till dig, men jag hopas du svarar i allafall. kram
Hoppas vi båda får sova inatt.
P.S Tillåter du mig vill jag gärna vara din vän och det oavsett hur du mår. Men om vi träffas IRL (någongång) så snälla söta, visa mig inge blod då. Jag vet att du gillar det men jag själv klarar inte av att se blod.
mina tårar droppar ner på tangentbordet, det är fel.
det är fel hur du har blivit behandlad.
det är hemskt brutalt och vidrigt
men älskling, det finns ett ljus, det kan bli bättre, och jag är med på den resan, min ängel, jag hatar att detta hänt dig, och inget är ditt fel, ingenting, du är så fin, insida som utsida, det kommer jag alltid tycka <3
Jag minns dom också. Malin och systern. Men om det är någon tröst så är hon smällfet idag. Karma, liksom.
Jag vill bara krama om dig och ta bort alla onda minnen. Förvara dom inuti mig så du slipper. Så du kan sova. Så du kan må bra.
Jag är tillbaks och är redo att blogga och följa din blogg igen! :)
Åh, fina du, allt detdär, hur du har blivit behandlad, det är fel, så fel.
Och det är fan inte ditt fel, inte ett skit, för du bestämmde dej inte för att det skulle hända, det hände bara för att världen är kallhjärtad.
Du ska veta att jag finns, om du nån gång vill tala, även fast jag är en random person.
Men du förtjänar folk som vill lyssna på dina ord.
så hemskt att läsa det här.. jag hoppas verkligen att ditt liv snart får en vändning och blir till det bättre.. styrkekramar.
