Och när paniken bryter ut ler du svagt och viskar till mig; du är värd att dö för.
- kent

Jag känner mig så ensam när jag sitter här fem över halv ett på en lördag kväll på Kortbo utan sällskap, utan skratt
och utan rakblad som fungerar. Måste nog ha världens slöaste rakblad om jag får gissa rätt.
Lyssnar på Kent och Mannen i den vita hatten spelas. Jag har gjort en spelningslista i mediaplayer
(har något emot Spotify), som heter Kent2 där alla mina favoritlåtar med Kent finns. Mannen i den vita hatten är en
av dem. Fruktansvärt bra är den!

Min sladd till kameran är borta, så fram tills jag hittat den kommer bloggen vara tom på bilder, tyvärr.
Och jag är hemskt ledsen över att jag knappt kollar andras bloggar längre, men jag har verkligen ingen ork men
jag hoppas ni förstår att det inte är att jag inte bryr mig, utan för att jag har för mycket i huvudet just nu.

Jag funderar på att hitta på något, men vet inte vad. Vill fota, men när inte sladden finns tillgänglig så är det inte
lika kul. Redigeringen är ju det roligaste, men själva fotandet är såklart också roligt.

Jag är så sjukt uttråkad att jag lätt skulle kunna röka upp ett helt paket cigaretter. Men det är natt, och då får man
inte röka.
Har tagit 7 Seroquel plus 1,25ml Theralen men är inte ett dugg trött. Kommer nog vara vaken ett bra tag.

Hör du mig, hör du mig, kan du höra mig? Jag känner ingenting längre, emotionellt. Kroppen har stängt av alla
känslor och jag vet inte hur jag kan få tillbaks dem. För några dagar sen trodde jag att jag helt glömt bort hur man gråter, men sen dog Rolf och då brast jag och grät mängder. Sedan tog det stopp redan någon timme efter.
Tårarna slutade rinna och jag blev känslokall. Alla känslor försvann. Det enda jag känner är likgiltighet inför allt,
vilket är hemskt. Det är riktigt jävla hemskt att inte känna något överhuvud taget.
Jag försöker känna, men jag misslyckas. Det enda som blir är meningslösa försök.
Känner inte ens kärlek till musiken.
Men men, det går väl över. Tänk om jag har fel, jag kan ha fel.