Jag mår så illa, jag vill bara kräkas. Men jag vet av erfarenhet att de dagarna är över.
Jag kan inte längre spy självmant.

Alldeles för mycket mat har passerat min mage, och jag mår fruktansvärt illa av både mätthet och ångest som gnager inombords.
Imorgon skulle jag egentligen till dietisten för att se hur det gått med vikten och maten. Jag kan med säkerhet säga att jag antingen gått upp i vikt, eller väger jag likadant som innan.
Men dietistmötet krockar med mitt möte med Soc, och det stör mig att jag aldrig får prata ensam med min handläggare. Det är liksom de enskilda samtalen som utredningen bygger på, och ju längre tid utredningen tar desto längre måste jag bo kvar här. Och jag gillar inte att bo här...
Visst är det tak över huvudet och man får mat (men maten kunde lika gärna kvitta). Men personalen är så himla dryg och de bevakar mig som om jag vore en idiot. De springer hela tiden upp till mitt rum för att fråga om jag vill komma ner, eller om jag vill hjälpa till, om jag ska tvätta eller om jag ska städa eller gå med ut och gå. Det blir bara för mycket när det är konstant varenda dag.

Jag piercar earl i december istället. Har inte råd denna månaden, vilket suger. Alldeles för mycket utgifter (busskort, skuld till mamma, Telenor, sparkonto), och jag får ca 500 kr kvar och de behöver jag till blonderingar och kanske eventuellt smink om inte det jag har räcker, och så någon varm tröja kanske. Har i princip bara t-shirtar. De pengarna som blir över ska jag spara till tatuering. Det kan mycket väl bli så att jag väntar med att pierca mig tills jag tatuerat mig och den läkt klart, för jag prioriterar faktiskt tatueringen. Och jag lär ha råd med den när novembers studiebidrag kommer. Hello Kitty är bara så grymt underbar.
Vi hörs senare. Imorgon kommer bild.