En provocerande ungdom
"Vi får inte ge ut rakhyvlar till dig längre. Du svek vårt förtroende."
Jag hatar Kortbo. De visste om hur jag mådde redan innan jag flyttade hit, och helt plötsligt ska de ta ifrån mig min rätt tilll hygien också.
Marika som är en av mina kontaktpersoner här är orsaken till allt detta. Hon ringde Mobila Teamet när jag vägrade lämna ifrån mig ett rakblad (jag anser det vara min rättighet att behålla mina rakhyvlar och blad eftersom de är mina), och tyckte jag var provocerande. Gud vad jag skrattade inombords, till och med Molnet skrattade. Provocerande? Det är ren överlevnads instinkt.
Marika är orsaken till att jag hamnade på Vuxenpsyk. Hade hon bara hållt käften hade ingenting av detta hänt.
Jag har faktiskt inte gjort någonting, jag skar mig inte med det rakblad jag vägrade lämna tillbaks, så jag hade inte gjort någon s.k självskada eller någonting. Jag hamnade på vuxenpsyk med hot om tvångsvård pga något jag inte ens gjort fel. Det här är mitt liv, ingen annan har rätt att styra det. Hur tror de man ska vilja leva när man inte får leva det liv man vill leva? Ett liv bakom låsta dörrar är inget liv. Ett liv med ständig bevakning, det är inte heller något liv. Ett liv fullt med psykiatriker som analyserar en hela tiden är verkligen inget liv det heller.
Ett liv är där man gör det man vill, orkar och kan. Som mig till exempel, när jag iär ledig gör jag någonting, någonting jag faktiskt vill göra. Jag designar min blogg, vilket är mitt stora intresse. Jag fotar, jag skriver, jag träffar vänner, jag har det bra.
För mig är det inget fel på mitt liv. Det här är allt jag känner till. Jag kan inte säga att jag mår dåligt, för det här är hur livet är för mig, och jag vet inte riktigt, jag minns inte, hur det är att inte må såhär. Andra säger att jag är djupt deprimerad, eventuellt något mellan bipolär och borderline (Ragnheidur sa det innan jag lades in på ungdomspsyk, sedan låtsades hon om att hon inte sagt något om det) och så är jag tydligen självskadare också.
Skärandet är ingen skada, det är en befrielse.
Kortbo tror på fullt allvar att jag inte kommer köpa andra rakhyvlar att raka mig med. De kan ju inte på fullt allvar tro att jag tänker gå runt hårig fram tills jag flyttar någon annan stans, vilket kan dröja flera månader till.
Korkade människor. Jag kommer alltid, alltid, ha ett rakblad någonstns. Det är ingen som kan ändra på det förutom jag själv. När jag känner mig redo, då ska jag sluta. Men fram tills dess.... Ja då lever jag som jag gör.
Sjuk personal Kortbo har då :o liksom okej om de inte låter dig ha rakblad på psyk, men kortbo är väl ingen vårdinrättning på det sättet? Sånt här irriterar mig verkligen, såna människor alltså! :c
Jag gillar inte att du skär dig det vet du. Men i detta står jag ändå på din sida. Varför? Jo, det är ditt liv och hur mycket jag än vill kan jag inte kliva in och säga ör si, gör så. du mådste få leva ditt liv så som du vill. Hur mycket jag än vill kan jag inte "rädda dig". Det gör ont, jag blir ledsen inombords. Men jag kan finnas här och trösta om jag kabn, kramas när du behöver kramar, torka tårar när du behöver och lyssna när du vill prata. Jag kanske inte alltid förstår, men jag dömmer inte. Det kan jag inte, jag har inte gått i dina skor.
Jag finns här för dig. Kram
Jag vill att du slutar.
IDIOTER
Skickar en kram kramar om
Jag hoppas att du förstår att det du skriver inte stämmer ihop, och får det att låta som "dubbelmoral". Det jag inte egentligen förstår är hur du kan säga att du äcklas av dig själv, samt mår dåligt och vill dö, och sedan påstå att det inte är en djupdepression, utan det är bara din livsstil? Kanske att du istället ska se Kortbo som hjälp, inte fiender: för det är ju så att tyvärr är det du själv som har skapat det där "molnet", din självkänsla och självförtroende. Även om det är beroende på sådant som hänt. Nu låter det som att jag pratar emot dig, vilket jag faktisk inte gör, inte på det sättet. För jag förstår hur du känner dig, samtidigt som jag är förbluffad åt vad du gör åt saken. Och i mina ögon är det i princip ingenting, förutom att fortsätta vara inne på psyk och antagligen må ännu sämre. Jag hoppas däremot att det löser sig och att du funderar, för självskadebeteende hjälper inte, och det vet de flesta innerst inne. Det är bara en så kallad utväg, och jag hoppas att du hittar en smartare och bättre väg att gå.
