Spindlarna är överallt. Jag har i flera dagar legat sömnlös och förlamad av skräck när jag känner dem innanför min hud. Borde jag skrika?
Nej, då väcker jag Saskia och Ingalill som jag delar rum med.
Vågar jag springa?
Jag vågar, men spindlarna i taket kan anfalla mig om jag rör på mig. De är vaksamma.

Mina mediciner fungerar inte. Spindlarna dyker upp allt oftare och jag mår illa, gråter och vill spy av nervositet. Tänk om de verkligen dödar mig en dag?
Tre djupa jack i högerarmen för att få bort spindlarna innanför huden, och så får man skäll från personalen. "Det är äckligt för oss, Emelie. Det ingår inte i vår arbetsuppgift att plåstra om dig," sa dem igår kväll när det hela inträffade. Jag har inte bett om att bli omplåstrad. Det var en ren olyckshändelse att Therese såg blodet på lakanen. Jag hann inte gömma den blodiga sidan nedåt.
"Men jag ville bara att de skulle bli tysta..." sa jag lågt.
"Vilka då?" frågade de.
Vad skulle jag säga? Jag antog att de redan visste. Jag hade ju berättat när jag blev inskriven.
"Rösterna..."
Jag berättade inte mer. Jag berättade inte om spindlarna under huden. Jag berättade inte mer om rösterna. Jag fick inte, ville inte och tyckte inte det angick personalen. De är utbildade att ta hand om självskadare, ändå ger de mig bara skäll.

Ulrik: Du kan inte hålla på såhär Emelie. Det är fjärde gången denna veckan du skär dig här. Det är strikt förbjudet att skada sig på en vårdavdelning. Varför är du här, om du inte vill ha hjälp?
Hans röst var iskall. Jag som annars tycker om Ulrik, när han inte snokar för mycket, tappade mitt halvdana förtroende för honom på några sekunder.
Jag: Jag är här för om jag inte hade gått med på inläggning hade jag fått tvångsvård.
Han såg fundersam ut och gav ett "jasså" till svar. Strax därpå gick vi ut från samtalsrummet och jag återgick till att titta på tv.
En annan sak Ulrik klagade på var att jag sover bort hela dagarna. Jag går upp när vi ska äta, för de kommer och tjatar, men sen går jag och lägger mig igen. Jag förklarade för honom att det är för att jag är uttråkad. Hans svar var att jag kunde spela kort eller prata med de andra patienterna. Har de helt glömt bort att jag har lätt socialfobi, inte vågar prata med främlingar och får panik inombords när någon står bakom mig?

Idag jobbade Therese eftermiddag. Hon kom in till rummet och pratade lite kort med mig.
Therese: Vill du sluta skära dig?
Jag: Det finns inget annat som fungerar. Jag har redan prövat andra saker.
Therese: Okej.
Sedan satt hon still en stund, och sen gick hon.

Jag döljer en hel del för personalen. Frida, min kontaktperson, säger att det inte syns någonstans på mig utifrån att jag mår dåligt. Jag pratar glatt med de som tilltalar mig (jag vill inte vara oartig och fåordig, så jag pladdrar på så mycket jag kan) jag ler när jag pratar (falska leenden kommer automatiskt) och jag tar hand om min hygien och bryr mig om mitt utseende. Men de förstår ju inte att det är min fasad.
Men jag antar att om man inte skulle se min bara hud så skulle man kunna tro att jag mår toppen och inte har några problem alls. Men sanningen är att jag nog har mer ärr inuti än utanpå, och ändå har jag en hel del ärr och det kommer bli fler.
Rakblad är en drog, blodet är ruset och ångesten försvinner för en stund. Om det är värt den stunden? Ja. Utan tvekan. Jag är en selfdestruction-junkie säger läkaren här på avdelningen. Och jag antar att han faktiskt har rätt. Jag skulle aldrig, och jag menar det, aldrig kunna leva utan rakblad. Endast med dem vid min sida sover jag om natten, och endast med blodet kan jag vara lugn. Vi lever i en trasig värld där vi alla är mer eller mindre trasiga men vissa är verkligen helt söndertrasade.
Godnatt alla där ute. Sov gott, så hörs vi.