Jag är så trött. Så jävla less på allt. Det känns som att varje minut är hundra år och tisdag känns ännu längre bort idag än den gjode igår.
Jag vill att tisdagen ska vara idag, så jag får veta när jag får flytta in. Allra bäst vore ju om de sa att jag kunde följa med dem tillbaka med en gång men det lär ju inte hända.
Det är i princip helt klart att jag får platsen på Lillgården. De vill bara prata med mig lite innan och kolla igenom min journal och lite sådant. Min förhoppning är nu att socialen verkligen vill gå in och betala mina resor till och från skolan, för annars måste jag tacka nej till behandlingshemmet. Jag har inte ekonomisk möjlighet att betala så mycket pengar varje dag.

Jag känner mig så avskärmad från omvärlden, som om jag går omkring i en bubbla och inte riktigt får kontakt.
Livet här på avdelningen är som ett kassettband på repeat. Man vaknar, äter, sover, äter, sover och äter och sover igen. Jag ser på tv någongång ibland men aldrig varje dag. Jag skriver på boken och försöker vara inne på nätet så mycket jag kan för att inte bli helt isolerad från omvärlden som man blir här bakom låsta dörrar. Även om jag har egen utegång och får gå på permission i stort sett när jag vill så blir det ändå inte av att man går ut ändå, förutom när mamma kommer och hämtar mig när vi ska någonstans.

Jag längtar ut till friheten. Jag längtar bara... bort. Någonstans som inte är här.