Skuggorna flyter omkring på väggarna. Det är bara två nattlampor tända i rummet. Min och en ny kvinnas.
Hon-jag-inte-vet-vad-hon-heter åkte hem idag. På ett sätt känns det skönt, för då slipper jag oroa mig så himla mycket för att jag ska störa henne när hon sover. Hon var väldigt lättväckt.
Den nya kvinnan vars namn jag glömt är rödhårig, har läsglasögon och lyssnar på klassisk musik. Hon verkar rätt trevlig, vi har utbytt ett par ord (hon presenterade sig och jag sa mitt namn) och så satt vi vid samma bord och åt. Antar hon satte sig där för att jag satt ensam. Men jag sitter alltid ensam. Ingen vill sitta bredvid ett äckel.

Mörkret inom mig växer. Det växer för varje dag som jag lever i ovisshet. Det är en konstant känsla av magont och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, var eller när jag ska bete mig det. Jag känner för att skära upp hela mig, låta inälvorna kräla ur mig på golvet som likmaskar. Men jag låter bli. Jag vill veta vart jag ska hem först, och har jag tur så kanske jag kan må lite bättre i en ny bostad.

Molnet skriker, men inte alls lika mycket som han gjorde 2008. Då var det riktigt riktigt hemskt. Jag fick syner, förflyttades till andra platser, hörde rösterna skrika som om de vore inuti mig och så såg jag honom. Jag såg Molnet.
Nu hör jag dem inte skrika, de mumlar. Ungefär som ett mummel på en restaurang, man hör dem prata men kan inte urskilja orden. Men med Molnet är det annorlunda. Han skriker och jag får ofta huvudvärk pga han hemska skri, men det är som sagt inte lika hemskt som det var då.
Jag vet inte vad det kan bero på. Jag tror inte på mina mediciner, jag tror inte på att de fungerar. Vad jag vet kan de ju vara placebo tabletter som man tar för att man tror de hjälper, utan någon faktisk hjälp.
Jag har ännu en medicin. Imovane. Nu tar jag Abilify, Lamotrigin, Theralen, Fluoxetin, Seroquel och Imovane. Egentligen ska jag få Lamotrigin på morgonen, men här får jag den på kvällen. Det tycker jag är aningen suspekt eftersom den inte är en sömnmedicin. Så här står det på Wikipedia om medicinen:

Lamotrigin är ett antileptika som används vid epilepsi samt som stämningsstabiliserande vid vissa psykiska sjukdomar, bland annat manodepressiv sjukdom, bipolär sjukdom typ 1. Lamotrigin har även visat sig fungera bra som stämningsbalanserande vid behandling för Emotionellt Instabil Personlighetstörning (Borderline).

Jag börjar misstänka mer och mer att de vill diagnostisera mig med Borderline. Jag har ännu ingen diagnos, vilket är konstigt efter över ett år hos BUP. Jag har aldrig fått göra något test eller någonting. Det är som om de vill att jag ska famla runt i mörkret utan att hitta lysknappen.
Först gick jag i DBT (dialektisk beteende terapi) som man använder på Borderline patienter. Sedan får jag medicin för det. Jag vill ju självklart inte säga något egentligen, men jag har mina misstankar ändå.

Det har tjatats om att jag ska få göra ett test här på vuxenpsyk men det har inte blivit av. Jag ska även prata med en psykolog här, men det har inte heller blivit av. Än en gång känner jag mig övergiven, och det gör jag ofta. Övergivenhets känslorna är bara för mycket.

Nu ska jag prata med syster. Hej då.