En gnagande känsla
Hjärtat är sedan länge för trasigt för att kunna lagas. Allt jag vet är hjärtesorg.
Min kropp är glasskärvor som andra skär sig på. Blodet bildar pölar som jag studerar med entusiasm. Blodet har fullständigt makten över mig och jag kan inte hålla vad jag lovar. Så patetiskt äcklig är jag. En lögnare.
En del tror att jag verkligen tror jag är en stjärnängel. Men i själva fallet är det bara en vacker metafor, en metafor för att jag önskar jag vore något annat än en hemsk människa. Människan är hemsk. Hon dödar och förstör vår jord. Miljöförstöringen blir bara värre och värre och jag har alltid varit rädd för att jorden ska gå under.
Redan som sexåring låg jag ofta sömnlös om nätterna och trodde jorden skulle gå under, och att mamma och pappa skulle dö. Jag trodde också att militären skulle komma in genom fönstren som låg mittemot min säng och skära upp mina handleder. Därför sov jag alltid med alla kroppsdelar gömda under täcket. Jag trodde på fullaste allvar i flera år att täcket var magiskt och skyddade mot allt ont.
Jag sover fortfarande med alla kroppsdelar under täcket. Jag är rädd för monstret under sängen, som är en zombie. Jag vet mycket väl att där inte finns någon zombie, men ändå är jag rädd. Jag får för mig att om jag sträcker ut en arm så kommer den äta upp armen.
Jag lever i en konstant fasa för allt och alla. Det blir värre för var dag som går. I början när
Therese som delar rum med mig kunde vi prata i timmar, nu säger jag bara godmorgon och kanske ler lite då och då om hon säger något.
Jarmo som också bor på 57an är 35-40 år och trevlig. Han har två barn, en kille på tolv och en tjej på femton år. Vi pratade en del i början och igår frågade han om jag ville se på den nya Sherlock Holmes filmen, men jag hade ingen ork så jag sa att det får bli en annan gång. Den gången kommer aldrig att bli av.
Jag isolerar mig allt mer och mer. Jag spenderar dagarna med att sova och skriva och äta. Jag har säkerligen gått upp 10kg i efter att ha varit här. Man bara äter äter äter.
Äckelkänslorna väller över mig som en våg. Hur ska jag någonsin nå mitt mål om jag äter hela tiden?
Jag kommer inte våga köpa byxor på ett bra tag. Jag vill inte stirra sanningen i vitögat och få fakta på att jag faktiskt inte kan ha min storlek längre. Får nöja mig med de byxor jag har. Men en dag ska jag kunna ha mina svarta och vita trasiga jeans igen.
Idag skiner solen, men inom mig är allt svart.
"Ser du allt svart och vitt?" frågade en av skötarna mig häromdagen.
"Ja. Färgerna är borta," svarade jag med ett leende. Jag är så van vid falska leenden att de kommer automatiskt.
Jag har en teori. Den teorin går ut på att jag förmodligen är inne på att bara köpa svarta och vita kläder pga mitt svartvita tänkande. Färgglada kläder känns så avlägset. Det känns inte som mig längre. Och jag som älskar färgglada tröjor.
Jag blir frustrerad. Mina kontaktpersoner håller inte vad de lovar. Ulrik skulle pratat med läkaren för två dagar sedan om min permission idag. Men varken han eller Frida har frågat Gabriel, som läkaren heter.
Jag vet ju att jag kommer på permissionen, men att de inte ens frågat gör mig arg. De lovade ju faktiskt...
Håller tummarna för att kvällen på Överby blir trevlig, och jag hoppas verkligen mössan och vantarna finns kvar på Gina. Annars vet jag inte vad jag gör. Vill jag ha något så kan jag gråta om jag inte får det. Patetiskt eller hur?
Du är inte patetisk emelie, du är en fin människa som jag tycker jättemycket om<3
Du är en av dom bästa i mitt liv, du är en vacker stjärnängel och du är inte patetisk någonstans!
Jag älskar dig, och kan inte tänka mig hur livet skulle vara om du inte längre fanns. Du är så bra, så otroligt bra och vacker. Jag förstår inte varför du ska få leva i detta helvete när du är så underbar i mina ögon. Jag vill ta allt ditt helvete och göra det till mitt, så du slipper. Så du kan leva lyckligt med ett äkta leende på läpparna. Jag vill att du ska kunna se hur vacker du faktiskt är. Jag vill att du ska kunna veta hur älskvärd du är, hur många som älskar dig så himla mycket. Du är som solens allra starkaste strålar, dom som värmer sådär skönt. Du är som regnbågen, med alla dess färger. Du är den där allra vackraste himlen som man inte kan låta bli att beundra. Det gör mig så ledsen att se dig såhär, så svartvit. Jag vill att du ska vara den där färgglada Emelie igen, min älskling. Jag ser upp till dig, du är som min allra största idol och jag vill vara som dig och se ut som dig. Du är så bra, så underbar, så snäll, så vacker och så jävla omtänksam. Jag önskar att du kunde ta hand om dig själv på samma vis som du tar hand om oss alla andra. Jag vill förvara dig inuti mitt hjärta där inget ont kan skada dig, jag vill ge dig all värme och kärlek som på nått vis går att ge. Jag vill att du ska få må bra, Emelie.
<3
Du är fin, underbar och älskvärd Emelie. Under den korta tid jag haft kontakt med dig har du berört mig otroligt mycket och kommit att betyda massor för mig. Genom dig har jag vågat öppna mina ögon och se vem jag är och hur jag mår.
Du har gett mig de verktyg jag behövt för att kunna lära känna mig själv, för att kunna se mig själv och för att våga be om hhjälp innan det gått för långt för mig och för det är jag dig evigt tacksam och det tror jag även mina barn är, när de en vacker dag får reda på vad just du har gjort för att förbättra villkoren för min livskvalitet.
Tack älskade vän!
Jag önskar och hoppas att jag en dag får äran att få träffa dig irl och ge dig en riktigt lång kram.
Jag kommer aldrig kunna betala tillbaka allt vad du gett mig, men jag finns här för dig. Säg till om det är något jag kabn göra för att underlätta för dig.
