Bandagen upplindade. Torkat blod.
Ett rakblad mot det öppna såret. Ett sprut av blod.
Förvåning, glädje, önskan om ett avslut.
Men blodet levrade sig lika snabbt som det sprutat.
En tanke om hopplöshet, en tanke om hat. Självhat.
Kent ur högtalarna, en stark känsla av ångest.
Illamående, trötthet och tvekan.
Vad händer när jag blir arton?
Kommer de spärra in mig, kommer de låta mig vara eller kommer de vaka över mig som hökar?
Jag är orolig, samtidigt som jag inte bryr mig ett skit. Bara jag får permission så.
Men jag väljer ju helst att inte vara inspärrad. Jag vill kunna umgås med mina änglar på fritiden.
På BUP tror de att jag inte har några vänner. De är så snälla. Visst kanske jag pratar med fler på nätet än vad jag träffar folk irl, men jag har ändå vänner. Man behöver inte ha hundra vänner för att räknas som älskad. Man kan vara älskad av de få man har ändå. Nu tvivlar ju jag då på att folk verkligen älskar mig. Molnet har intalat mig i så många år att folk bara säger så för att vara snälla mot mig, att jag tror på det utan att ens tveka.
Det går inte att älska mig.

På fredag ska jag till BUP igen. Jag ser inte fram emot det. De lyssnar inte. Elizabeth verkar hata mig.
Och sen ska jag dit igen för läkarbesök på min födelsedag, på tisdag. Kul sätt att fira dagen på, aint it?
Jag hittade nyss ett rött hårstrå emellan tangenterna. Har syster varit här och snokat?
Man vet aldrig. Man kan inte lita på någon. Ensam är stark. Men jag är ensam och svag.
Man kan ha tusentals vänner och ändå vara ensam. Ensamhet kommer från insidan och växer utåt. Som en klätterväxt. Tillslut kryllar det av blad utanpå en och det är då folk börjar misstänka något. Men man kan alltid klippa bort löven, och då blir allt som vanligt igen. Ingen misstänker något. Man är fri igen. Fri att göra vad man behagar, fri att vara ensam igen. För även om ensamhet är en plåga, så är det rätt skönt att vara just ensam. Då behöver man inte oroa sig för någon annan än sig själv.

Penicillinet jag får emot infektionerna i mina sår är så äcklig. Det är exakt samma som jag fick när jag hade lunginflammation i fyran. Jag kände genast igen den äckliga lukten och den spyfärdiga smaken. Den får mig att må illa och vilja kräkas. Men jag kräks inte. Istället försöker jag skölja bort smaken med Proviva eller saft.
Måste tvätta rent min dator också. Den är rätt nedkladdad om man säger så.
Nu lyssnar jag på Avril igen. Hon är så bra. Musik är något av det bästa som finns.

Som ni kanske märker har jag en ny design på bloggen. Rosa är finast, okei?
Jag hjärta Rosa. Färgen alltså, inte namnet.
Jag kände verkligen för att göra om den, men blev inte nöjd. Är mest för att ha någonting att göra.
Nu ska jag läsa andras bloggar, men vi hörs senare! :)