Från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld
På de dåliga tiderna och de härliga tiderna. Minns när jag umgicks med Anna, Lilli, Benji och Hannah samt Mattias efter ett tag, när han och Anna blev tillsammans. Det var bra tider, fram tills de lämnade mig pga mitt mående.
Minns när jag, Fidde, Fiddes kompis och Benji, Liv och en annan tjej satt och förgäves försökte grilla marsmallows i en engångsgrill som inte gick igång. Det finns till och med en video på min YouTube kanal om den dagen. Härliga minnen. Men sen lämnade dem såklart också.
Det är något fel på mig.
Jag har svårt för att få vänner, men när jag väl får det så sticker de med en gång. Det är nog för att jag är så öppen om allt. Öppen om hur jag mår. Eller så är det för att de skäms över att umgås med en så ful människa som mig.
Kan vara så också.
7 nya skärsår på armarna. I början när jag skar mig kunde jag skära upp till 70 per gång. Men de var i och för sig små. Det är dessa patetiska med. Denna gång skar jag inte för att dö, utan för att överleva ännu en natt, och då behöver de inte vara så värst stora eller djupa. Bara jag känner dem så är det okej.
Det hela handlar väl egentligen om balansen mellan liv och död. Man har det lilla vassa rakbladet i handen, känner stålet mot huden och inser hur stor makt man håller i. Man håller i det som kan döda en. Det som kan bli en ljuv, smärtsam död. Fast när jag hamnar i så kallad psykos, som de kallar det, så känner jag ingen smärta när jag skär mig. Då känner jag bara att jag vill dö.
Jag har hört dem planera en invasion i mitt rum nu i säkert två nätter. Jag hör hur de kryper omkring utanför mitt fönster, och jag ger mig fan på att de spanar in när jag försöker sova. Spindlarna är ute efter att döda mig.
Flera nya skärsår men jag vet ändå att de är där. Det hör jag, och känner på mig. Ingen kan övertala mig om att det är inbillning. Spindlarna har varit ute efter att döda mig länge.
Jag drömmer om samma ställe nästan varje natt. Ett ställe som inte finns, men ändå finns. Ibland är det en trappa upp i min gamla skola, ibland i ett gult hus och ibland är det i min gamla lägenhet som våningen ligger en trappa upp. Man går upp för trappan, och in i den obebodda lägenheten. När jag var liten mötte jag och min syster en häxa där. En ond häxa som ville förgöra världen. Nu när jag återvänder dit är hon inte kvar. Istället vågar jag mig dit upp varje dag och har det som något slags krypin, trots att barndomsminnena från platsen spökar.
I drömmen har jag växt upp med stället, fastän jag aldrig varit där på riktigt. Men snabbt blandar jag ihop verklighet och dröm och kan inte längre urskilja dem. Har jag verkligen inte varit där...? Hur kan jag i så fall drömma om det varje natt, och ha exakt samma historia bakom fast det händer nya saker? Jag måste ha varit där någon gång.
Lägenheten har flagnande tapeter och smutsiga golv. Den behöver rustas upp, men ingen vill bo där. Det beror nog på häxan, misstänker jag. Ingen vill bo där en läskig, hatisk häxa planerat jordens undergång.
Det är mystiskt, med tanke på att jag själv varit wicca, alltså häxa. Att jag känner så starkt hat emot just denna. Men hon var ond, hon skrämde mig och syster. Det läskigaste av allt är att häxan är min lågstadielärare Marja.
Och hennes dotter, Johanna, spökar där. Hon väntar ofta i trappen till lägenhetens våning. Johanna är snäll, men så fort Marja ropar måste hon skynda. Hon får inte umgås med mig och Kimona.
Denna dröm börjar skrämma mig, för snart kommer jag väl leva i drömmen dygnet runt. Och det vill jag inte, för det är inga bra drömmar. Ibland hoppar jag från taket på lägenheten, eftersom den ligger högst upp. Jag vet inte hur jag kommer dit upp, men hoppar gör jag i alla fall. Hoppar och faller handlöst mot marken.
Jag känner allt. Från pirret i magen man får när man hoppar från en hög höjd till smärtan vid fallet. Sen, rätt snabbt, blir allt svart. Jag tolkar det svarta som döden.
Jag gillar inte den lägenheten. Har får många plågsamma barndomsminnen därifrån. Trots att jag aldrig... varit där eller upplevt något av det som hänt. Men i drömmen, som blir verklighet... Jag vet inte hur jag ska förklara, bloggen. Jag vet ingenting längre. Jag kan inte hålla isär fiktion och verklighet.
Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö.
Det är inte ditt fel om de lämnade dig, och kommer aldrig bli det heller. Det är bara de som är rädda. De kanske också är rädda för döden, rädda för att komma nära.
Verkligheten är ofta smutsig och ful. Men det är vad man gör verkligheten till som räknas, därför hoppas jag att du ska komma ur drömmarna om lägenheten och se de där guldklimparna i verkligheten. För de finns där, lovar.
men älskling vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö.
vet inte vad jag borde skriva,
men du... du kan prata/skriva till mig,
när du vill. jag har oftas tid.
om inte, så kan jag försöka få tid.
Med skärsåren så förstår jag lite. Jag.. brukade skära ca 100 stycken varje gång. Små sår. Men nu, nu är dom djupare, dock inte många eller jätte djupa. Men det är på g, jag vill inte att du ska vara ensam i din värld. Jag vill vara med dig, stötta dig. För du är bra Emelie. Jag vill att du slutar skära dig. Jag vill att du försöker lära dig att leva utan rakbladen, alkoholen och alla tabletter. Jag.. vill att du ska bli "frisk". För du förtjänar ett bra liv Emelie, du ska vara lycklig och må bra. Det jag menar är att du är en alldeles för bra och vacker ängel Emelie, en stjärnängel som lyser upp den trista och dåliga värld som vi lever i. Du är för vacker Emelie, det strålar om dig, och jag önskar att den strålan kunde vara av lycka. Av glädje. Av välmående. Jag vill att du mår bra.
jag behöver dig, jag lämnar dig inte, emelie jag älskar dig<33
