Du förlorade ditt krig
Du står ensam kvar
och ingen kommer till ditt försvar
Så du står givakt med din rygg rak och tar
fyrahundra slag
400 slag- Kent

Nu är klockan halv tolv och jag gick och lade mig nio. Har fortfarande kunnat somna!
Ändå har jag Theralen i mig och den brukar hjälpa lite grand men inte idag.
Är inte ens trött! Är as pigg men ska upp klockan åtta imorgon så jag vill gärna sova...
Skickar websms till Bambi och hoppas hon kommer imorgon. Saknar henne.

Dunkar Kent. Har ristat in "KENT" och ett fint hjärta på vänter handled. Det blev faktiskt jättefint och jag kan inte låta bli att titta på det hela tiden. Det är så fint! Stolt över något jag gjort i alla fall.
Det finns många jag saknar. Många jag tappat kontakten med. Men det värsta av allt, är nog det som händer inuti mig. Krigen som störtar varann gång på gång, som det aldrig finns någon segrare i.
Krigen om vadå? Vad krigar jag om?
Min kropp krigar emot det äckliga fettet, det fula ansiktet och den hemska kroppen.
Mitt inre gråter över utsidan, mitt inre gråter över insidan. Jag är ingen bra människa. Det berättar Molnet för mig dagligen. Han är vis, och han har rätt. Jag litar på honom.
Detta kommer förmodligen bli ett sånt där äckligt långt inlägg där jag lägger ut alla mina känslor på display för Sverige. Sverige, Sverige älskade land. Vad har det blivit av dig?
Fiendefientligt och ständigt i bråk med andra länder. Och i själva landet är det bara tjaffs och ingen verkar tycka om någon. Jag möter ständigt onda blickar, nästan hatiska. Är det för mitt smink, är det för mina kläder, är det för mitt hår? Är det för att jag har piercingar? Varför stirrar de så hatiskt på mig?
Jag är bara jag. En liten 92:a i Trollhättan. En liten flicka som en dag föddes precis som alla andra. Jag är inte mer värd än någon annan. Bara mindre. Mycket mindre. För jag gör ingen nytta här i världen. Varför ska jag då vara här?
Många frågor, inga svar. Jag kan fråga min BUP tant varför jag lever, men inte heller hon kan ge mig ett vettigt svar.
Nu låter jag bara tankarna skena iväg. Det är nog det som gör att många tycker jag skriver bra. Dels för att jag bara skriver precis det som tankarna säger åt mig att skriva, jag bara skriver och skriver utan att tänka efter. Bara låter orden flöda ur mig.
Det är nog en anledning, sen är det nog också att jag oftast inte har några stavfel (haha) för att jag kontrolläser.
Vem orkar läsa en text med massa stav och skrivfel?

Vet ni? Jag tycker det är konstigt hur folk dömer andra så lätt i dagens samhälle.
Jag menar, det finns sjukt många i detta land som har något emot mig. Och varför? Jo, för rykten.
Fick veta av söta Amanda att jag ligger ute på Emochan. Liksom, i elak bemärkelse. Folk hatar mig för mitt yttre, men de känner mig inte. Inte för att jag påstår att jag är en bra person, men i andras ögon verkar jag vara det och då får man väl änna utgå från att det kanske är lite sant.
Så döm inte andra efter hur de ser ut. Det är verkligen inte alls bra att göra det.
Jag vill älska så många som möjligt på denna jord, utan att hata någon. Men när folk är elaka, vad kan man göra mer än att ogilla dem? Jag menar, vissa i Trollhättan spottar till och med efter mig! Varför? För de kallar mig "emo".
Och jag är verkligen inte emo. För det första är det en musik genre och för det andra är jag inte någonting, bara människa. Jag tycker inte man ska dela in folk i grupper. Alla människor är en enda gemensam grupp och det är just "människan". Visst kan man ha olika klädstilar, men vad säger att en klädstil gör en person?
Det är helt ologiskt.

Nej alltså, kan någon förklara för mig vart världen, samhället och vi människor är på väg, förutom rakt ner i fördärvet? För det vet jag redan att vi är. Sakta men säkert.
Men vad hände med det här med att vara artig, att respektera de äldre och ta hand om varandra? Det blåste bara bort likt askan efter en eld. Kvar finns bara rester av det som brändes; vi.

Åh, nu kommer tårarna. Klåparen med Kent. Underbar låt. Får mig alltid att gråta. Den och massa andra av deras låtar. För de är mästerverk. Underbara, älskade Kent.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut
Och så släcker dom ner
Alla skyltar alla ljus
Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut
Och allting är som förut

Just denna delen, den är så vacker. Musiken, texten... Helheten.

Nu börjar ögonen vätskas av trötthet och jag har väldigt ont i ryggen. Sitter trots allt som en hösäck när jag skriver.
Men vet ni, jag tror jag ska lägga mig nu, och lyssna på underbar musik. Vi hörs imorgon. Ta hand om er!