Hej bloggen. Idag har det vart både upp och ner. Förut var jag jätteglad, nu mår jag så dåligt att jag vill ta mitt liv.
Jag känner verkligen ingenting. Att skriva tar enormt mycket kraft men jag måste skriva av mig.
Idag läste jag en blogg som tillhör en jag känner. Tänker inte nämna namn eller blogglänk för jag vet inte om personen skulle vilja det. Men vi kallar henne för Anna. Anna skrev i sin blogg så mycket jag kände igen mig i. Och trots att Anna är tillsammans med en jag tycker mindre om känner jag mycket samhörighet med henne. Hon beskriver allt så bra. Och så likt hur jag själv uppfattar mitt liv, då och nu.
Om man ser tillbaks, så har jag aldrig haft särskilt mycket vänner. Några få då och då. De kom och gick i perioder. Men för två-tre år sen hade jag massor av folk jag kunde umgås med, även om de inte var vänner. Jag var social och hade lätt att träffa nytt folk. Nu har jag knappt någon alls att umgås med och spenderar all min tid med en enda person, varav hon är den mest underbara person man kan spendera sin tid med, Bambi. Men Bambi i all ära, vad hände egentligen?

Jag vet hur jag förlorade fyra av mina närmsta vänner. Allt pga en av dem. Som förstörde allt. Men inte bara det, dessa vänner var mycket falska och ville inte vara vän med mig pga att jag mådde så dåligt. De orkade inte med någon som var självmordsbenägen. Och det sårade och sårar än idag. Jag saknar den tiden då allt var så bra.
De var mina bästa vänner.
Den ena, han har jag försökt få kontakt med igen men det är inte alls som förr. Det är ytlig kontakt, men så får det  vara. Och det lustiga är, att han är den som sabbade vänskapen mellan mig och de andra. Och ändå är han den enda jag har kontakt med. Men grejen är, att jag kan inte hata folk. Jag kan hata dem i perioder, men i slutändan accepterar jag dem ändå och försöker vara snäll mot dem. Jag kan verkligen inte vara elak mot andra.
Sjävklart har jag slagits, varit med i slagsmål och sådär, men sen var det ju okej ett tag igen. Sen blev det åter bråk, men jag kan inte påstå att jag hatar dem.
Det finns bara två personer jag hatar. Den ena är min far. Den andre är han som jag har kontakt med som förstörde vänskapen med de andra vännerna. Varför hatar jag då honom, om jag ändå umgås med honom?
Jo, för han är mitt ex. Han slog mig, han kallade mig elaka saker och han misshandlade mig psykiskt.
Jag hatar honom så enormt mycket att jag vill att han ska dö, men jag kan ändå umgås med honom i brist på andra vänner. Jag behöver någon som alltid finns till hands, även om han inte gör det jämt, men vi delar så mycket historia tillsammans att jag ändå alltid kommer behöva honom.
Till exempel skulle jag aldrig vilja belasta Bambi med mina problem. Men däremot kan jag lasta av dem på honom. På Benji. För han förtjänar att höra om hur dåligt jag mår. Han förtjänar att försöka göra bot för allt ont han gjort mig. Därför behöver jag honom.

Nej nu börjar jag minnas, och med minnen kommer den brännande känslan av att behöva gråta. Men tårarna tycks inte förmå sig att falla. Så de bränner kvar bakom ögonlocken. Hatar att inte kunna gråta. Sist jag grät var i december tror jag. Och då var det för att jag var så sorgsen. Gången innan dess grät jag pga kärleksproblem. Ni förstår, ingen älskar Emelie, men Emelie älskar andra väldigt lätt. Både som vänner och som mer än vänner. Och det fanns en jobbig period i Emelies liv där hon stod mellan många vägar att välja, varav alla hade fällor och alla verkade osannolika. "Gillar han mig, eller är det här bara en engångs grej?" var en av frågorna som plågade henne.
En annan fråga som stod på spel var: "ska jag ge upp den jag älskar, för att chansa på en jag bara träffat en gång?" Men jag gjorde det. Jag gav upp. Och det var mitt livs misstag.

Misstag gör man och misstag ska man lära sig av. Men när det gäller kärlek och känslor tycks man aldrig riktigt lära sig. Kärlek är farligt. Man ska inte beblanda sig med sådana fasoner. För kärlek, det enda det gör, är att såra. Såra enormt.
Jag har försökt ta livet av mig många gånger pga kärlek. Värst var i somras. Jag var så säker på att han inte gillade mig. Så säker att jag ville dö. För jag ville inte leva utan honom.

Min BUP tant säger att jag är besatt av de jag gillar. Men så är det inte. Jag har bara enormt mycket kärlek till dem, som jag har svårt att visa. För jag är så rädd att om jag visar mina känslor, så kommer den andra inte att förstå. Och så är jag rädd att den andre ska äcklas av mig. Ungefär därför tror jag inte på kärlek. För ingen gillar mig mer än som vän. Och knappt någon gillar mig ens som vän.

Mina ärr kliar. Det får mig att se på dem. Och genom att se på dem minns jag. Jag ser hur jag en gång skar in dem, i hopp om att förblöda, att dö. Så är det inte varje gång jag skär mig, men oftast. Jag vill verkligen inte leva i denna kalla, hårda värld där ingen älskar en. Det gör så ont inuti och hjärtat värker av ångest.
Jag saknar mina rakblad. Mina älskade fina rakblad. De förstår en. De förstår en så väl.
Med blodet rinner även känslorna ut. Alla äckliga känslor som man har inom sig. Kvar finns bara lättnaden och stoltheten. Lättnaden över att känslorna för ett tag är borta, och stoltheten eller skammen över hur stort eller litet såret blev. För ju större sår, desto gladare Emelie. Jag älskar riktigt stora, gapande sår som bildar daggmaskärr.
Små, skabbiga milimeters sår är ingenting för mig. Tyvärr har jag mestadels sådana ärr över kroppen.
Det finns bara en kroppsdel jag inte skurit mig i. Och det är huvudet, ansiktet. Halsen har jag skurit i, lår, vader, under och överarmar. Nästan fötterna, men på gränsen till dem. Ner till anklarna.
Magen har jag skurit mig i och på bröstet också. Jag är fullkomligt täckt av ärr. Men det är vackert. Ärr är vackra.
Jag älskar ärr.

På tisdag ska jag inte gå till skolan.
Varför? Onödigt. Bambi är ledig, och den enda lektionen jag har är mediakunskap, varav uppgiften ligger sparad på Bambis användare och jag har inte tillgång till det. Sen är det ett grupparbete, och man är ingen grupp om man är en.
Gäller bara att få mamma att förstå detta. Men jag har även andra skäl till att stanna hemma. Som att jag är orkerslös till exempel. För det är jag verkligen. Och trött. Trött på allt. Trött på hela livet nu. Vet inte om jag klarar året ut. Tveksamt. Känner att jag bara har att leva för mina piercings, tatueringen, att träffa folk i sommar och Bambi. Sen har jag inget mer att se fram emot. Och då tappar man gnistan. Den gnista jag aldrig riktigt haft.

Nej vet ni vad? Året ut känns too far away. Och jag tvekar verkligen på att jag kommer leva i december månad.
Jag måste bara hinna få tillbaks min gamla kropp och mitt långa hår, sen har jag inget mer kvar att vänta på.
Jag är färdig sen. Ingen vill ha mig, jag har inget att leva för kvar och jag har inga vänner.
Farväl för nu, bloggen.