Man ser bättre ut upp och ner och när man är sned.
Lyssnar på BrokeNcyde och de äger.
Man blir glad, känslosam och känner saker. Annars känner jag inte, bara såras. Av allt. Av inget.
Som nu. Jag mår inte alls bra. Vill bara skära bort mig själv, men det går inte. Får inte, kan inte.
Jag känner just nu. Och det är inte bra. Vad känner jag? Jo, saknad. Saknad efter en viss person. Men dig var allt så bra. Kändes så klockrent. Jag vet massor om dig men vad vet du om mig?
Vad vet jag egentligen om dig, om din barndom? Inte mycket. Men jag vet en del. Och det är mer än du kan om mig.
Jag saknar dig. Jag vet att jag aldrig kommer vara någons första eller största kärlek, och du var inte heller min. Men min tredje. Min trejde första kärlek. Och det är inte dåligt, då den första var Joel Madden i Good Charlotte och den andre var Adam.
Ja, jag är väldigt öppen om mitt liv. Väldigt, och om jag är för mycket, så får ni helt enkelt skita i att läsa. Jag skriver inte för andras nöjes skull, utan för att få ur mig mina tankar och känslor.
Jag vet vem din största kärlek var. Du, dig som jag precis skrev om. Du har ingen aning om vem min var.

Jag saknar dig. Väldigt mycket.
Saknar den tid vi hade ihop. Det var så roligt, du somnade i min famn på Vänerviken. Det var så sött. Du är så vacker.
Men jag har kommit förbi nu. Förbi min "Jag är kär" period.
Kär kommer jag fortfarande kunna blil. Det har jag sjukt lätt för. Men jag lärde mig av misstaget att falla för dig. Du var som en giftig växt man blev beroende av. Du bet till och det gjorde ont. Men man kunde inte få nog.
Och hela tiden hade jag tänkt "jag ska inte bli som de andra." För jag vet hur du klagade förr, förra året om att du inte hade några vänner knappt, bara folk som var kära i dig. Och så blev jag en av dem, som jag aldrig velat. Men jag föll för din personlighet, inte ditt utseende.
Det är jobbigt. Och nu när jag lyssnar på musik och faktiskt känner, så har jag enorm ångest.
Vår vänskap har gått åt helvete och vi pratar knappt. Vad är det för fel? Är det mitt, är det ditt?
Jag gissar på att det är mitt, att jag är för "på" för att du ska vilja prata med mig. Men jag vill träffa dig igen, som vän och inget mer, utan förhoppningar eller känslor. För känslor förstör en. De förstör vänskap också.
Vår vänskap.

På tal om något helt annat så håller mitt hår på att växa ut. Snart kan jag styla det som jag vill igen. Ska ha fluff som jag hade i maj förra året. Vitt, rosa och svart fluff. Kommer bli awesome.
Utseende är viktigt för mig. Inte andras, men mitt egna. Håret måste vara på ett speciellt sätt. Ett sätt jag inte längre kan ha det på. Därmed är hela min karisma förstörd.
"Hur mycket var det nu du gick upp igen?" frågade Elisabeth på BUP.
"30 kg..." svarade jag och förklarade att jag mår jättedåligt över min viktuppgång. Så jag har fått en remiss till en dietist.
30kg... 30 jävla kilo som totalt förstört mitt liv. Jag vill väga 54 igen.
"Hur mycket vägde du innan?" frågade Elisabeth.
"54", sa jag.
"Då måste du varit väldigt smal?"
"Jag var normal. Normal smal."
För det var jag. Jag hade 29 tum på byxor, storlek 38 på kläder. Kunde ha 36 också.
Och 40. Älskar oversize. Nu? Har 40-42 på kläder. Extremt stort. För mig i alla fall.
Vad jag väger? Ja du. Räkna ut 54 + 30. Där har du min vikt.
Överviktig? Ja.
De tre kilona jag gick ner då?
Gick upp dem igen.
Nu blir det hårdbantning. Sallad och sallad och åter sallad. Spaghetti ibland. Men sallad gjorde mig smal förr, då ska sallad göra mig smal igen.
Jag kan skriva för alltid. Kan bara skriva på och på mer och mer om allt jag tänker för tillfället. Men det går inte, så långa inlägg orkar ingen läsa.
Men jag ska sluta nu. Vi hörs.
Puss