And if I ever see you again
and this gun is loaded
you'll sleep in hell
you'll sleep in hell

Drop Dead, Gorgeous - Two Birds, one stone

Tystnaden. Den är överallt. Det enda ljud jag hör är brummandet från datorn, musiken och tangenterna.
Resten är dödstyst. Ödsligt tyst. Är domedagen på väg?
Citatet längst upp stämmer bra överrens med vad jag vill göra med de jag faller för.
För det är smärtsamt att vara olyckligt kär. Det vet vi nog alla hur det känns, tror jag.
Jag sminkade mig nyss, innan jag tog en promenad med Tex och Kimona.
Varför vet jag inte. Vad är vitsen? Ingen ser mig ändå. Och jag ser ju inte direkt bra ut heller. Men det är en gnuttas förbättring i alla fall. Jag kanske kan se mig i spegeln utan att få kväljningar.

Mina ögon svider. Har suttit framför datorn hela dagen förutom när jag sovit. Det är väl ungefär det jag gör. Data/sova/data/sova. Vilket liv, va?
Då och då kommer någon Göteborgsresa med i bilden, och ibland träffar jag någon vän.
Men för det mesta är det data/sova/data/sova.
Känner verkligen att jag inte har något att göra om dagarna. Ungefär därför jag nördar html och css koder.
Ungefär därför bloggen förändras hela tiden. Ibland 5 dagar i veckan. Jag har helt enkelt inget annat att göra.
Hade hemskt gärna fotat, men utan systemkamera är det inte lönt. Dåliga digitalkamera bilder är inget att ha.

Jag skär mig varje dag nu, sen någon månad tillbaks. Blodet har makten över mig igen.
Molnet styr och ställer i mitt huvud och skriker. "Jävla fetto. Hur kunde du bli så fet? Äckel."
Det gör mig ingenting att vara slav under blodets makt. När man skurit sig i fem år så blir man tillslut van och bryr sig inte längre. Jag bryr mig knappt om något längre. Ibland vet jag att Elisabet på BUP undrar. Hon undrar om jag är helt känslokall. En gång, för ganska längesen, frågade hon mig till och med om jag var det.
Det är något jag aldrig kommer glömma, det är något som plågar mitt inre. Är jag helt känslokall?
Är jag så vidrig mot andra människor att jag inte bryr mig om dem, trots att jag ser det som min plikt att säga sanningar till dem. Säga de goda, snälla sanningarna. Som hur fina och bra de är. Men bara om jag tycker det. Lögner är hemska. Mitt ex ljög för mig hela tiden. Verkligen hela tiden. Jag hatar honom så.

Enligt Elisabet speglar ens förflutna den man är i dagens nu.
Det innebär alltså för min del att jag är någon alla trampar på. Men när jag väl får nog, så slår jag och slår tills det inte går att slå mer.
Jag har bara blivit riktigt arg två gånger i mitt liv. Den ena gången var sista gången jag var hos min far, då jag gjorde sönder massa saker och spottade honom i ansiktet. Den andra gången var när jag fick veta att mitt ex var och varit otrogen. Jag slog och sparkade på honom tills han inte kunde stå. Sedan tog jag hans mobil och kastade den i marken. Jag ångrar inte att jag gjorde något av detta. De jävlarna kan brinna i helvetet.

Ofta undrar jag vad meningen med livet är. Alltid kommer jag fram till samma sak:
Meningen med livet är att dö.
För det är det enda vi alla har gemensamt. Vi föds, vi lever och vi dör.
Allt vi gör där emellan är ovesentligt.  Det som spelar roll är det vi har gemensamt. Alltså döden, eftersom födseln omöjligt kan vara meningen med livet eftersom det endast är livets början.
Men det är slutet, då man ser sitt liv i bakåtspolning som det sägs, det är då man inser meningen med sitt liv. Det är då man inser vad man gjort som var värt att dö för. Eller vem.

Förr var jag helt säker på att jag skulle kunna dö för den jag älskar.
Nu för tiden vet jag att det inte är någon idé att tänka sånna tankar. Varför ska man dö för någon annans skull, när man kan dö för sin egen?
Visst låter det egoistiskt, men allt vi gör är just egoistiskt.
Jag känner att orden skenar iväg och jag skulle kunna skriva i evigheter. Men för att korta ner det hela kan jag säga såhär till mig själv: Han är inte värd att dö för, Emelie.