Tankarna susar förbi i huvudet.
Känslorna sätter sig i halsen, kväver sakta men säkert.
Ångesten sitter i hjärtat, kramar åt och dödar.
Livet, vad är det?
Lycka, vad är det?



Det var nu längesedan jag kände lycka. Flera år sedan, faktiskt. Det var när jag var liten, och vann banor i de gamla hederliga PC spelen jag kände mig lycklig. Jag har alltid varit en spelnörd. Det har jag. Och det skäms jag inte för.
När jag var liten var ingenting lätt, men inte heller komplicerat.
Familjen var simpel, det var jag, mamma och Robert, Abbe och Hebbe.
Men innan Abbe och Hebbe fanns, så var det bara vi fyra. Marie-Louise, Robert. Kimona och Emelie.
Vi bodde i ett rosa hus på kvarnvägen 20 i Kode. Det rosa lilla huset var egentligen ett sommarhus men vi bodde där dag som natt, vinter som sommar.
Vi hade en öppen spis och en stor nedervåning som tillhörde mig, min syster och tvättstugan. Vi hade en egen tv och en dator där. Datorn var Roberts men vi fick använda den vi med. Till att spela. För förr i tiden behövde inte barn sitta framför internet. Vi var barn.
Men i det lilla rosa huset var inte allting som det skulle. Robert spenderade all sin tid efter jobbet hemma hos sin mamma för att spela datorspel. Det blev tillslut jag, mamma och syster som blev en familj, då pappa alltid saknades.
Sedan kom Abbe och Hebbe in i bilden, och då kändes allt mycket bättre.

En dag fick Hebbe tag i en skata, och Abbe fick en spik genom tassen. Det var inte alls roligt, och jag blev ledsen. Mest ledsen för Abbe som fick gå runt med bandage, men även ledsen för skatan som fallit offer för en jägarkatt.
Dagarna gick och gick och åren föll likt stenar nerför ett stup.
År 2000 bestämdes det; mamma och pappa skulle skiljas.
I början var jag ledsen för det, men sen insåg jag. Pappa var ju inte så bra, egentligen.
Han var ju ingen direkt pappa. Han bara fanns. Han fanns som en titel, för på den tiden skulle alla ha en pappa och en mamma. Allt annat var så fel så fel.
Men när pappa inte längre fanns, vad skulle man göra då? Det var bara att leva vidare och försöka sitt bästa.

Och så kom vi att flytta, mamma jag och syster, Abbe och Hebbe. Till Kungälvs, till brynjegatan 15.
Där kom jag att ha många skräckupplevelser men även många härliga minnen.
Att gömma sig från Robert inne i lägenheten var något av det hemskaste jag varit med om. När man fruktade för sitt liv. För pappa, han ville oss illa.
Jag fick inte så bra kontakt med andra barn till en början. Sedan fick jag några vänner.
Jag blev redan då mobbad, och det var pga mitt utseende och min vikt.
Men så var det. Jag tröståt på den tiden. Tröståt för att slippa känna annat än magsäcken nästan spricka.
Jag ville inte känna sorg, saknad eller hat. Jag ville bara vara ett normalt barn. Men det skulle jag aldrig kunna bli. Jag är och var född till ett helvetes liv.

Så nu när jag tänker tillbaks, så har väl mitt liv inte varit det bästa. Det var inte heller det sämsta.
Men bra, det har jag aldrig mått. Aldrig. Jag har alltid varit känslig, gråtit ofta för ingenting och känt mig olycklig. När jag var nio år gjorde jag mitt första självmordsförsök.
Samma år fick jag upp min fascination för vassa objekt.
Det ena ledde till det andra och här sitter jag nu idag och memorerar mina gångna dagar och stunder.
Och jag avslutar med ett av mina favoritcitat från en underbar människa; Det är inte alltid lätt. Man får finnas ändå.