Känslorna stockar sig i halsen.
Själen slits itu.
Hjärtat bankar hårt och hårt.
Golvet under mig löses upp och jag faller, ner ner ner.
Landar i ånga av ett moln. Inte himlen, någon annan stans.
För vad är egentligen helvetet, om inte självaste jorden?
Vad är inte hat, om inte själva människorasen?
Känslorna stockar sig i halsen.
Hjärtat slits ut.
Ensam står man kvar, på kanten och tittar ut.
Ut på gatan, gatan av sorg. Där regnet är tårar från alla oss olyckliga.
Själen slits itu.
Golvet löses upp och jag faller.
Nu slår jag i marken, nacken bryts och sista andetaget tas.
Ett hissande ljud hörs. Sen är allt svart.