Life is hard
Love is fake
Go around and make mistakes
Cry all night
start a fight
you'll be dead and it's too late
The real life;
Bambi and Ichmed productions

Jag spelade lite på DeeDee förut. För er som inte vet är det min bas.
Jag älskar honom. Men jag tror han är lite ostämd.
Suger, för min stämapparat är någonstans jag inte själv ens har en aning om.
Var inne på facebook. Inte bra.
Gamla vänner river upp gamla sår. Ska sluta med facebook. Varje gång jag loggar in ser jag deras fula trynen där.
Annas och Mattias.
Det så omtyckta paret som fick mig att gå ner i en depression jag inte ens hade anat fanns.
De förstörde mitt liv. De förstörde mig.

Jag vill vara vacker.
Jag vill vara smal.
Idag har jag bara ätit lite godis som Bambi hade med sig.
Jag vill inte äta. Jag är inte hungrig.
Mat gör en tjock. Vänerviks- tjock.
Ärligt talat, vem fan kan äta fem gånger om dagen? De tror alla är feta kossor som dem.
Mamma frågar hela tiden "är du okej?" för att jag är så tyst. Hon borde väl veta nu att jag inte är okej?
Jag mår inte okej. Inte bra. Inte halvdant. Jag mår kasst. Sämre än sämst.
Depression, borderline, övervikt... Självförtroende som en jag vet inte vad. Har jag ens något? Nej.
Jag hatar mig. Jag hatar allt som har med mig att göra.
Jag hatar hur jag ser ut, jag hatar hur jag pratar, går, står, springer, andas, klär mig, mitt hår, mitt smink, mitt liv.
Jag hatar allt allt allt allt allt allt allt som har med mig att göra.
Ibland när jag är extremt deppig hatar jag till och med mina vänner. För jag vill inte att folk ska bry sig om mig. Jag vill vara osynlig.

Imorgon ska jag till den där äckliga gruppen igen, DBT gruppen. De tror seriöst att det ska hjälpa mig att använda den metod som avskräcker mig mest? Grupper.
Jag har fobi mot främlingar, och vad sitter man inte och gör? Jo pratar öppet om sina problem inför en massa främlingar.
Jag tänker inte säga ett ord. Ingen annan ska få veta vad jag upplever, tycker eller tänker. Mitt är mitt, deras är deras.
Jag tror jag kommer ha svårt eller jättelätt att somna ikväll. Jag är inte på humör för att sova, men jag är trött. Jag är på humör att vara vaken länge och blogga skiten ur dig, bloggis.
Faktiskt.
Men nu värker mina armar. Jävla cp armar som inte ens tål att skriva lite. Det är mammas reumatism jag ärvt, jag lovar. Men i alla fall... Imorgon blir en helvetes dag. Och jag kommer ensam stå inför rätta. Domedagen är kommen.
Jag ska skriva på DBT behandlingen.