Hej bloggen. Har inte så mycket att säga. Känner mig tom, tom tom.
Ekande tomhet inuti. Och mamma tjatar på att jag ska äta, men jag vill inte. Har ätit en macka till frukost och en semla nu när jag kom hem. Det räcker!
Måste äta mindre för att få tillbaks min kropp, men det förstår ju inte hon.

På DBT:n idag fick jag många flashbacks. Dåliga flashbacks som på den tiden var underbara, men som nu sårar.
Ja, det sårade. Allting.
Jag förstår dock. Skulle aldrig heller klara avstånd. Men ändå. Jag är lätt förälskad och har svårt att glömma. Borde gå vidare, men kan inte. Jag var kär i sångaren i Good Charlotte i sex år, liksom...?
Jag har a hard time moving on.
Minnena som kom tillbaks fick mina ögon att tåras. "Gråt inte, gråt inte, gråt inte..!" skrek Molnet inuti mig.
Jag grät inte. Men var så grymt nära på att göra det. Jag tror någon märkte. Hur kan man undgå två blöta ögon?

I skolan fotade jag och Bambi i fotostudion. Bilder kommer imorgon eller något, beror på när Bambi loggar in på msn.
Förövrigt vill jag säga att jag hatar allt just nu. Allt påminner mig om det som en gång var och jag får inte ut det ur mitt huvud. Varesig jag blundar eller har öppna ögon ser jag det. Just den scenen. När han lutar sig fram...
Och jag förstår inte att han vill kyssa mig. Jag är för blåst för att fatta, så jag skrattar bort det som om ingenting hänt. För hur skulle jag kunna tro att någon ville kyssa äckliga mig? Det är oförståligt enligt mig.
Men den scenen går på repeat i min inbyggda tv och jag kan inte stoppa bandet för videon är trasig...

Egentligen borde jag inte skriva sånt här. Som sagt... Folk läser. Och det gillar jag inte.
Att vänner läser är en sak, men inte att ni läser...Och absolut inte om du som det handlar om läser. Jag skulle aldrig klara av det igen. Som när du läste min blogg i somras och fick veta mina innersta tankar. Jag höll på att dö av sorg, ilska och hat emot mig själv. Hur kunde jag vara så dum? Två misstag på en gång.
Den ena gav jag upp, big mistake, för den andra, som sen visade sig att det inte var något mellan...
Så två misstag i en smäll. Känns awesome. Och just det här med att ha gjort något man sedan får ångest för fick mig att minnas. När jag gav upp Adam.
Det är mitt livs misstag än så länge.
Nu för tiden har jag knappt några kärlekskänslor alls för honom. Bara kärleksfull vänskap. Men jag är osäker på att om vi ses igen, att känslorna inte skulle komma tillbaka.
Det förvånar mig inte ett dugg i så fall.

Men dig, dig har jag fortfarande känslor för. Och det är hemskt. För det kommer aldrig bli vi. Du gillar inte mig, jag vet det, accepterar det och vill gå vidare men är fast i en synvilla om ett "om... kanske.." trots att det är omöjligt.
Allt hade varit så mycket enklare om jag aldrig fötts.