Jag har då aldrig känt mig så förudmjukad, uttittad och hånad.
Gruppen i DBT är hemsk.
När jag tvingades berätta om mina fobier satt de och hånade mig. De hånade, skrattade och fattade inte hur man kunde ha sådana problem som jag.
Med bestämda steg och Noll och Socker av Kent tog jag mig hemåt med musiken på högsta volym och försökte lugna mig. Men de vackra melodierna gjorde snarare saken värre och jag ville bara sjunka ner i marken och dö.
Försvinna från denna hemska planet.
Just nu rinner tårarna lite grand och jag dunkar Kent. Kent förstår. De är underbara.
Genom hålet i mitt hjärta kommer räddningen tillslut...

Jag är så ledsen. Såhär ledsen var det längesedan jag var. Det bli 5 på allt i de där cp dagbokskorten man ska fylla i. 5 på ångest, självmordstankar etc. ALLT. Jag orkar inte mer.
Åh, nu kommer Sjukhus. Det är en av Kents bästa låtar enligt mig. Älskar den <3
Den får mig dock att minnas hur det var på psyket. Usch.
Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg, snön ger ut sin oskuld till hela kungsholms torg.
Nej nu ska jag spendera resten av dagen med mina bästa vänner; Kent.