Jag orkar inte fejka längre. Fasaden brister och jag vet inte längre hur jag ska dölja det. En ny kvinna här hälsade på mig igår. Jag hälsade glatt tillbaka och vi pratade en stund. Efter ett tag sa hon: Du mår rätt så bra, va?
Jag tänkte först skratta och säga att nej, det gör jag fan inte. Jag mår INTE bra! Men istället log jag och sa att ja, jo jag mår rätt okej faktiskt.

Jag drömmer om rakblad. Vackra, vassa rakblad som river upp huden och bildar gapande sår. Hur jag klarat mig så här länge utan är ett mirakel. Behovet av att skära och behovet av blod finns ständigt hos mig. Hade jag haft rakblad så hade jag varit ett stort sår hela jag nu. Istället är jag ett stort ärr. Ett ärr som vittnar om det förflutna, framtiden och det som är här och nu.
"Målet är ju egen lägenhet med boendestöd. Särskilt boende är ingenting för dig, då blir du en patient föralltid," sa Frida tidigare idag. Och jag kan inte hålla med mer än jag gör. Jag vill inte bo i biståndslägenhet nu när jag vet vad det är. Jag vill ha en egen lägenhet, helst utan något extra alls. Och så mina två framtida katter jag ska adoptera från ett räddningscenter. Det kommer bli fint. Det måste det bli.


Jag har en ände av ett rakblad någonstans i mitt rum här på NÄL. Men den är så liten att man inte kan hålla i den, så det är meningslöst att ens försöka skära mig. Dessutom är jag rädd att det kommer påverka flytten, så jag låter bli.

Jag har inte kvar några vid behovs mediciner eftersom jag inte använde dem. Det hade sina anledningar, de funkade ju inte. Har bara kvar Fluoxetin, Theralen och Seroquel. Bra för min ekonomi, mindre bra mot ångest och allt däremellan.
Nu ska jag lyssna på Håkan, försöka sova och dricka lite vatten. Godnatt!