Gudrun från biståndsenheten var här idag. Jag fick välja mellan egen lägenhet med boende stöd eller att bo i egen lägenhet i ett gruppboende. Jag valde eget.
Hon berättade att det inte är dem som ger mig lägenhet, utan att jag måste leta själv och ansöka om försörjningsstöd till mat och hyra, så hon plockade fram telefonen och ringde till försörjningstödsenheten men ingen kunde ta emot hennes samtal men de lovade att ringa mig senare.
Gudrun gick och strax därpå ringde telefonen. Det var Sandra från försörjningsstöd.
- I och med att du fortfarande går i gymnasiet så är det din mamma och pappa som är försörjningsskyldiga för dig, sa hon med ett tyket tonfall.
- Okej... svarade jag bestört. Återigen blev en framtidsförhoppning krossad.
- Ja. Det var allt du behövde veta. Hej då.
Och så lade hon på luren. Hur otrevlig som helst!

Jag fick tag på Gudrun igen lite senare och berättade om samtalet. Hon ska kontakta en bekant som jobbar på försörjningsstödsenheten och förklara att min mamma inte har råd att betala en lägenhet för mig och att pappa redan ger sin del av försörjningen via underhållsbidrag. Hon ringer förmodligen imorgon, och det hoppas jag blir av nu också. Är så arg på kommunen, på hur de behandlar människor som skit. De kan ju inte erbjuda mig boenden för att sedan ta bort dem från mig hela tiden! Sjukt system.

Är så sårad. Så arg. Så irriterad. Jag tänker inte ge mig. Jag SKA ha en egen lägenhet innan februari. De får fixa det på något sätt. Jag bryr mig inte om hur, bara jag får flytta. Även om det kanske innebär att jag måste bo i ett gruppboende med psykiskt sjuka människor.
Jag tänker inte ge mig. För första gången i livet ska jag stå på mig och kräva ett boende. Det här är inte okej. Och jag ska fan se till att få det okej.