Alldeles för mycket mat. Alldeles för mycket ångest. Kroppen skriker efter rakblad och blod men jag har inga och kan inte lyda min kropp.
Jag önskar ångesten kunde försvinna. Jag önskar det där magontet jag fått på sista tiden som gör att jag spänner mig hela dagarna försvinner det också. Och allt fett. Då hade jag mått mycket bättre. Men jag jobbar på det. I alla fall två delar. Jag har inte skurit mig på jättelänge och det är påfrestande. Jag äter mycket bättre (= mindre) men magontet är ett nytt påfund som irriterar mig. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag sover bra mycket bättre än jag gjorde för ett år sedan. När jag väl sover så sover jag stenhårt, även om jag kanske inte alltid lägger mig den lämpligaste tiden på dygnet (fyra-fem på morgonen).
Men nu när jag delar rum med syster måste jag stänga av datorn tidigare eftersom hon ska upp tidigt på morgonen. Men det funkar bra det också.
Jag säger inte att jag ser något ljus i tunneln. Vad jag säger är att man åtminstone kan sträva efter det, även om allt känns hopplöst och man kanske inte ens orkar leta. Men det kanske finns där. Vem vet förrän man sett det?

Idag fyllde som sagt syster år, så det blev tacos och tårta och lite kakor. Sjävklart skulle jag ta av allt och vräkte i mig så jag mår illa ännu. Ändå tog jag ingen stor bit tårta jämfört med vad jag kunde göra förr i tiden.
Men det hela var trevligt och det är roligt att mormor är här!

Imorgon kommer tanten från biståndsenheten hit och jag hoppas sannerligen att hon har ett boende att erbjuda mig. Jag kan inte bo kvar här hur länge som helst, och det vet dem. Mamma orkar inte med att jag mår så dåligt som jag gör.

All mat har gjort mig trött och jag kommer nog somna tidigt ikväll om jag känner mig rätt. Skulle kunna somna nu med en gång, faktiskt. Så trött är jag.

Jag ska bespara er tid nu. Så härmed säger jag godnatt. Godnatt!