Och ni har borrat små hål
Försöker ta Mina tankar
Men jag har pratat
Med Elvis
Och rört vid hans hår
Kent- Elvis

För precis ett år sedan på påskafton satt jag här vid mitt skrivbord och söp mig rejält full.
Här är en cambild från då, jag tyckte den var lite passande och påskig.
Saknar mitt hår... Så fruktansvärt mycket!
Men jag ska få ännu bättre hår än då så fort det växt ut, det har jag bestämt.
Kolla så långt och fint det var, och ljust! I princip vitt.
Älskar vitt hår, tycker det är så himlans fint.
Men ska nog bleka mitt hår igen, efter den bruna perioden.

Nej nu måste jag starta Elvis med Kent. Den låten är så grymt bra! Och Bianca!
Kent är för bra för att vara sanna...!
Jag vet inte varför, men varje gång jag hör en låt som är bra, oavsett lugn eller snabb, så börjar mina ögon rinna. Det är inte gråt, utan bara tårar. Tårar av att bli berörd. Och det är underbart. För då vet man att man hittat rätt musik för sin själ, sitt hjärta och sina öron.

Just nu sitter jag här, precis som för ett år sen, och dricker cola. Fast då hade jag cola med Vodka.
Nu har jag bara cola som den är. Saknar att vara full. Drack sjukt ofta förr, men det var för att slippa verkligheten. Men men, snart är jag tjugo och kan köpa min egna vodka. Då blir det mycket drickande av. För jag vill inte vara i denna värld, jag vill vara i min värld. Den jag lever i som onykter. Den jag lever i när jag förlorat mycket blod och allt börjar snurra. Min värld. Min underbara, vackra och glada värld.
Jag vill bara gråta. Men jag har svårt för att gråta. Det krävs antingen vacker mysik, sorgliga berättelser eller hjärtekross för att få mig att gråta. Och det enda av detta som händer ofta är hjärtekross. För det är ingen vits att bli kär, man blir ändå alltid sårad tillslut. Men nu ska jag inte skriva mer om kärlek, för det gör jag så ofta. Men det blir väl så, när man vuxit upp i ett rätt kärleksfattigt hem och sedan aldrig haft något förhållande att kalla äkta.
Jag hade Benji. Min enda. Men jag räknar inte det som ett förhållande. Det var mer som ett fängelse. Man fick inte säga, tycka eller göra som man ville. Man blev slagen, bedragen och hatad.
Sen var det Mattias, men vi klickade inte alls när vi träffades IRL. Sen var det Patrik, som jag inte kände för på samma sätt. Jag älskade honom som vän, trodde jag älskade honom som mer än vän men det gjorde jag inte... Fick jag veta allt försent.
Sen hade vi Adam. Det funkade jättebra, och jag var så kär att jag aldrig varit kärare. Men sen kom Mikael, och jag och Adam gled isär. Och jag trodde verkligen det skulle kunna bli något mellan mig och Mikael, men han klarade inte av distansen. Nu har vi knappt någon kontakt, vilket är synd för han är en superbra människa.
Men nu är jag faktiskt inte kär i någon. Bara vän med de flesta jag gillat, men inte med Mattias eller Patrik.
Mattias, för att han var våldsam och påminde mig om mitt förhållande med Benji, med våldet och slagen.
Patrik, för att han inte vill ha någon kontakt med mig.
Men ja, vad ska man göra? Jag har inget emot det.
Vill man inte ha kontakt med mig, så fine. Jag har förståelse till varför man inte vill hänga eller umgås med en äcklig fet kärring som mig. Som dessutom är elak och vidrig.


Mitt självförtroende är alltid på topp. Alla säger jämt att mitt självförtroende är kasst, men ärligt talat så är jag bara ärlig mot mig själv. JAG tycker att jag är alla dessa sakerna. Och det är för att JAG levt med mig själv i snart 18 år och VET hur jag är och hur jag ser ut.
Hatar folk som säger jag är fin. För det är jag inte!
Hade jag varit det hade jag väl för fan vart stolt över det och visat upp mig hur mycket som helst och typ sagt "åh vad snygg jag är idag!". Men det gör jag inte. Visst laddar jag upp bilder på mig själv, men fula människor har väl lika mycket rätt att visa sig som fina? Eller...? S:
Aja nu orkar jag inte skriva mer. Vi hörs imorgon eller senare. Puss