Förklara snälla så att jag förstår varför ni tystnar när jag kommer,
och ni skrattar när jag går.
Säg varför det måste vara jag som har
ryggen upp mot väggen bara hud mot hårda orden som får
rivas, klösas bitas för mitt liv mot alla andra.
Det finns ingen belöning och jag kräver ingenting,
bara att aldrig nånsin tvingas hålla käften.

Kent- På drift. (Friends versionen)

Helgen har varit awesome. Vi har skrattat massor, haft videosamtal med Albin och snackat på Omegle.
Vi har tagit massor av charmiga bilder där vi inte ser kloka ut och haft en riktigt rolig helg, i alla fall jag.
Men nu lämnas man med ensamheten, tomheten. Den ekande tomheten som sliter upp en som en säck som får en kniv i sig och som rippar upp den och tömmer ut innehållet på marken.
Dessutom är jag sjuk. Har feber, är täppt och det är förmodligen bihåleinflammation.
Hade jag orkat, så hade jag skurit mig nu. Men nu orkar jag inte det, så allt blir bara en salig röra.
Har så ont, både fysiskt och psykiskt. Smärtan är olidlig och jag vet varken in eller ut.
Nu måste jag sova, för jag är dödstrött. Men vi språkas imorgon. Hej då.