Jag är så trött, så trött att jag inte ens vet varför jag skriver detta.
Fingrarna går som på knark över tangenterna.
Öronen hör Kent, ögonen ser tecken, blinkande msn konversationer och grådaskigt väder med stundvis sol. Det doftar ingenting, men i smaken finns än en hint av jordgubbar. Ska äta det som efterrätt ikväll.


"Du är svårt psykiskt sjuk"
"Man är sjukast när man inte själv ser att man är sjuk."

Era ord bränner i huvudet. Tomheten ekar. Ni gör mig död inuti. Ni får mig att inte vilja orka någonting. Jag är inte svårt psykiskt sjuk. Det sätt jag valt att leva i fyra år har funkat för mig.
Ni säger jag skadar mig, jag säger jag räddar mig.
Ni säger överdosering är självmordsförsök, jag kallar det befrielse.

Vi är olika. Så olika att jag inte kan lägga till "men så lika ändå", för det är vi inte. Absolut inte.


Nu är det min favoritlåt; Columbus med Kent. Den är vacker, och så himla fin.
Får mig alltid att dagdrömma och tänka mig någon helt annan stans än där jag är.
Jag liksom sitter och försvinner från verkligheten. Det är då man vet att man hittat något som förbiner en med den fantasinella verkligheten. Länken är just de låtar som får en att känna så.  De är snabbliftarna till fantasivärlden.


Jag vill slita ur mina inälvor, begrava dem i sanden.
Leta upp en öde utkiksplats, känna vinden i mitt hår.
En sista kram från någon som betyder, sedan tar man farväl.
Man sjunker ner i bottenlösheten, vaknar aldrig upp.
Man har inte tagit sitt liv, man har bara gett upp.
Gett upp hoppet om något bättre, sett framtidens dystra dimma av grått.
Det är så det skulle gått. Därför ger man upp.