Allt jag känner är ensamheten.
Saknaden av allt.
Jag minns så väl din famn.
Jag minns allt, gör du?
Det tror jag inte.
Jag är jobbig, ja.
Jag är överdriven, yes.
Men jag har inte valt att känna såhär.
Och det verkar inte vara rätt att känna så heller.
Förlåt.

Allt jag känner är smärtan.
Tomheten.
Som du skulle kunna fylla.
Men det gör du inte.
För jag är mobbad.
Ensam om att känna så.
Då passar det inte.
That's just the way it is.
Men det gör så förhelvetes jävla ont.