Goddag bloggen. Idag startade jag min dag med ett läkarbesök på BUP.
Ingen vidare start på dagen.
Läkaren frågade massa saker om jag skadar mig etc. Allt som jag varje gång nån ny ska höra hela min livshistoria sammanfattad på en timme. Samma visa varje gång.
Jag orkar inte berätta för var ny person. Varför kan de inte bara läsa min journal?


Den nya läkaren heter Shareen och verkade ändå lite snällare än Ragnheidur.

Shareen: Vill du leva?
Jag: Nej. Jag vill dö.
Shareen: Hur är det med tankar?
Jag: De är någonstans jag inte själv vet vart de är. De är inte mina och jag är inte deras.
Jag tillhör inte längre mig själv.
Shareen: Hur är det med röster, har du någonsin haft det?
Jag: Det är som att sitta i en restaurang där man bara hör en massa mummel, men kan inte urskilja mer en ett par två tre röster för alla pratar samtidigt. Det är så konstant hela tiden.
Shareen: Är det någon som pratar direkt med dig?
Jag: Ja, Molnet kallar jag honom. Han brukar berätta livets sanningar för mig.
Shareen: Vad är det då?
Jag: Att jag inte duger, att andra inte gillar mig. Att jag inte är värd någonting.
Shareen: Kan du dina mediciner?
Jag: Theralen, Abilify, Fluoxetin, Nifirex.
Shareen: Du ska få höja abilify till 10mg. Det motsvarar en tablett.
Jag *tänkandes*: Snälla höj till 20 nästa gång. Då blir man hög...


Det sista hon frågade innan jag gick var:
"Ser du något ljust i livet? Är du någonsin glad?"
Jag svarade; "även om jag är glad när jag är med min bästa vän, så har jag aldrig varit riktigt glad. Jag har aldrig fått känna på äkta lycka. Jag är olycklig. Men jag är inte sjuk.
Jag är definitivt inte sjuk.

Sedan gick jag. Och nu står det antagligen i min journal att jag är sjukare än någonsin.
Hon frågade även om jag planerat att dö. Det ska väl hon skita i. Som om jag var ärlig när jag svarade nej.
Jag vet hur, och jag vet när. Men det är min hemlighet, och ingen annans.