Människor är som prylar. När man är använt dem färdigt så slänger man dem.
Vi använder våra vänner ett tag, är deras vän, men sedan har vi använt dem färdigt, vet allt om dem, och då är de inte längre intressanta. Och vad händer då? Jo, vi slänger dem. Vi slänger bort våra vänner. Helt enkelt pga att de är förbrukade.
Det är tragiskt. Men så har hela mitt liv sett ut. En enda bästa eller enda vän, som håller i ett tag. Sedan händer något och båda går skilda vägar. Sen hittar man en ny, och samma visa händer om och om igen, och för var gång det sker intalar man sig själv att just denna gången ska det bli annorlunda. Nu ska vi vara vänner för livet. Men så blir det aldrig. Nej, vägarna skiljs åt. Och man återser aldrig sin vän igen. Eller så ser man den, men låtsas som man inte gjort det. Livet är äckligt ondskefullt.
Min största fasa är att samma sak kommer hända mellan mig och brur. Men å andra sidan är inte brur som andra.
Hon är speciell, på alla de bästa sätten.
Vi är brushor, bröder. Bro's.
Vi är Bambi och Ichmed. Emelie och Bambi.
Vi är de vi är. Men fasan sitter ändå i.
Alla dessa planer om Stockholm, tågluff, L.A etc... Om vi skulle förbruka varandra så vet jag inte vad jag gör. Det får bara inte ske. Aldrig.
Jag skulle inte klara av det. Jag hade tagit mitt liv.
För ett liv utan Bambi är inget liv.
Och jag orkar ärligt talat inte med att det ska ske igen. Jag orkar inte anpassa mig till andra längre. Bambi är den enda jag hittils varit mig själv med.
Jag orkar inte fejka mer. Jag orkar inte tassa på tå runt verkligheten.
Det är inte alltid man är sig själv. Jag är det sällan fullt ut. Jag vet inte ens hur jag är när jag är mig själv helt ut. Jag har aldrig fått chansen att se efter.
Nu dunkar Kent i radion, mamma och Tommy är på julfest så det är bara jag, Kimona och Tex hemma.
Jag vill baka kladdkaka men orkar inte. Vill se på tv men orkar inte.
Vill leva, men orkar inte.
Vill ha vassa rakblad att skära med, det orkar jag.
Jag drömde om hur de separerade min hud i två delar, med breda mellanrum. Hur blodet flödade ut ur såret som öppet vädrade luften. Äntligen fri, blev jag.
Den instänga, stackars kroppen fick äntligen luft och kunde åter andas.
Jag saknar att kunna andas frisk luft igen. Jag vill så gärna se blodet flöda...
Som dina vänner har varit, så har mina vänner med varit. Har haft planer med dom med, lovat att hålla livet ut. Den ena efter den andra har lämnat mig med, därför slutade jag lita på folk.
Dig litar jag på, fullt ut. Du är mitt liv och jag kan LOVA att jag inte kommer lämna dig. Aldrig att livet att jag gör.
Ingen har gjort mig så glad som du gör.
Jag älskar dig. Nu, då & för evigt. <3
Du, det är precis som du säger och jag känner igen mig så jävla mycket i texten.
Och nej, du ska inte skära dig gumman, det är inte värt det. Du har Bambi, hon är så jävla mycket bättre än rakblad<3
Du har faktiskt rätt. Livet har sina dåliga sidor >:
Hoppas inte du och bambi går skilda vägar, du verkar trivas så himla bra med henne!
Du ska se att det håller <:
Hej! jag undrar vart du brukar köpa ditt löshår :3 svara tack(L)
sen finns det få människor som inte är några prylar, utan som är diamanter<3
Min kompis och jag var bästisar i tre år. Sedan hände någonting. Nu är hon fjortis och jag stannar som jag är. Men vi sa att vi alltid skulle vara vänner. Men hjärnan kan göra läskiga saker.
Men en sak vill jag försökra dig om:
Bambi och Ichmed separeras inte! Det går liksom bara inte, symbiosen är för stark för det. Ni hör ihop som Manbas och brun foundation! Jag hoppas att ni håller ihop livet ut! <3
