Ensam i hörnet.
Tårarna rinner sakta ner.
Ett ledsamt brev i handen, ett gosedjur i famnen.
Blodiga rakblad brevid, vid en pöl på golvet.
Armarna är uppskurna och blöder.
Ett glas med medicin och alkohol ekar tomt på dess innehåll.
Det är redan nersvept i magen.

Mobilen ligger intill. Hjälp är bara ett samtal bort.
Men inte ska man kasta pengar på att ringa de som kommer ta ifrån en sitt liv.
Inte heller värt att ringa och oroa någon.
Så den ligger där, stilla.
Kanske, kanske man ska ringa någon och säga förlåt.
Men nej, det värker så att lyfta armarna.
Den får ligga där, stilla och ensam en bit bort.

Spretiga fingrar sträcker sig efter ett halt rakblad.
De drar det mot halsen och känner blodet rinna sakta ut ur det nyöppnade såret.
Inte djupt, men fint. Fint, fint sår.
Det kommer inte bli ärr, men det kommer blod. Och blodet är huvudsaken.

Det är för att dö. För att bli fri.
För att slippa oroa sig.
För att  slippa andas.
För att slippa fettet.
För att slippa den hemska människa man är.
Det är slutet för gott, och det är så jävla skönt.

Om det ändå vore jag.
Om det ändå vore mig.