New scars on the arm
making you fell less seductive

Asså jag är så sjukt... nere?
Liksom inte okej. Inte okej någonstans.
Och jag vill inte prata med någon om det, som folk verkar tro. Alla säger jämt "men du behöver någon att prata med." det är precis det jag inte behöver, fler folk som rotar omkring i mitt förflutna, mitt nu och min framtid. Jag vill inte det. Jag orkar inte. Jag har ingen lust att folk ska veta allt om mig. Jag är ingen öppen bok som alla kan få läsa när de vill. Jag har många blad med bokstäver som bildar ord, många årtal på mina sidor men ingenting jag tänker visa för någon.
Jag kommer aldrig glömma 2000, 2006, 2007 eller 1994 och 1997. Det är de år jag minns mest och det för att det vid de åren hände något som blivit märken på kartan. Kartan kallad min kropp, där ärren är ledtrådar som leder till x som markerar skatten; hjärtat. Når man mitt hjärta så blir jag en öppen bok, men för de jag inte litar på förblir jag låst.
Jag vill tacka er som följer min blogg och säger att den är bra, det gör mig glad och får mig att känna mig lite lättare. Att någon där ute faktiskt lyssnar. Jag vet att jag är gnällig, jobbig och inte så värst lyhörd på mina medmänniskor, men skriva kan jag och skriva gör jag.

Oj, första gången på länge jag skriver om mina känslor såhär öppet.
Men jag måste få ur dem.

Molnet plågar mig som aldrig förr. Medicinerna hjälper inte. Det är för att Molnet inte är en hallucination, utan riktig. Han är min vise man, min sanningstalare. Han berättar alla sanningar för mig. Som hur äcklig, fet och oälskad jag är.
Många säger "men du är ju så älskad och omtyckt." det är vad ni tror ja, men inte som sanningen ser ut.

Jag har en enda person jag kan kalla vän.
Alla vänner jag haft genom åren har tynat bort som snö på våren. Försvunnit.
Jag vet inte varför. Men det måste ju vara mig problemet ligger hos eftersom det är samma visa varje gång. Jämt en person jag klänger mig fast vid som ett nyfött barn vid sin moder. En vän jag älskar och vill leva resten av livet med. Sedan försvinner den vännen, och det är ett uppehåll på några år utan vänner. Sedan kommer en ny bästa vän. Jag minns namnet på alla dessa speciella vänner. Maria, Caroline, Hannah, Rebecca, Lisa, Benji och nu Bambi.
De har alla det gemensamt; de klänger jag fast vid och de kommer jag förlora.
Men jag vill inte förlora Bambi. Hon är för bra för det. Verkligen för bra.
Och nu är jag lite äldre, så kanske saker och ting förändras. Jag minns mellan 4 och 6an hade jag inga vänner alls när Rebecca försvann. Det var först i sexan som Lisa och jag blev vänner. Men även den vänskapen tynade bort.

Vem är jag att klaga ens? Jag svälter ju inte direkt och går med rabies som barnen i afrika.
Men vi lever inte i afrika. Vi lever här och nu i kalla Sverige.
Sverige, Sverige, älskade land. Ett fruset IKEA land.
Blått och gult, ack så fult. Sverige är ingenting för mig.
Nej, för i Sverige får man inte lov att klaga. Då anses man som oartig. Men jag klagar inte, jag säger bara som det är. I min blogg får vad som helst skrivas. För jag skriver den för att minnas mina dagar, mitt liv och min framtid. Se tillbaka om några år på detta inlägg och se hur saker förbättrats och försämrats.

Jag ser fram emot framtiden. I alla fall tills jag blir 18. Inte längre än så. Det vågar jag inte.
Jag är livrädd för att dö en naturlig död. Jag visste redan när jag var åtta år, då jag började älska knivar, att jag skulle dö på mitt egna sätt. För naturlig död klarar jag inte av. Jag såg min morfar tyna bort och dränkas i sin egen urin för att kroppen gick sönder, och jag tänker inte dö så. Jag ska dö med alkohol och medicin. Som Marilyn Monroe. Fast hon blev mördad. Det vet jag. Vissa saker vet man bara.

Oj vad långt det här blev, och längre kommer nog.
Men jag behövde skriva av mig.
Det behövde jag verkligen.