Det river.
Vassa naglar tar tag om hjärtat och klöser.
Bort bort med allt, river de.
Arga, hårda och ondsekfulla rivsår bildas.
Varför är det så svårt med känslor?
Varför vet man aldrig något mer än att man inte vet?
En dag tänker jag se dig i ögonen och säga det.
Jag kommer vara beredd på hugget i hjärtat, smärtan,
de brännande tårarna. Jag ska vara så jävla beredd.
Jag vet nog allt vad du kommer säga, hur du kommer reagera.
Du kommer bli chockad, äcklad och sur.
Du kommer fråga varför, säga att jag inte är din typ,
säga att du inte gillar mig på det sättet.
Men jag ska vara beredd. Jag ska inte låta hjärtat dö.
Sen ska vi överdosera lite för att lätta på smärtan.
För det kommer finnas så mycket smärta och sorg.
Men innan vi skiljs åt för kanske sista gången någonsin,
så tänker jag kyssa dig.
Sen spelar inget annat någon roll.
Ingenting.
Sen kanske vi dör, om vi har tur/otur.
Vad vet vi egentligen om vad som är rätt och fel?
Allt som är fel är rätt för mig.
Som att vara förälskad i dig.
Som att leva såhär.
Som att ha brur?
Nej. Det är det enda rätta i livet.
Det enda. Och det är det bästa som finns.
Men du, du är speciell.
Du vet ingenting än.
Men det kommer du snart att göra.
Jag tycker synd om dig, faktiskt.
För ingen skulle vilja ha någon som mig på halsen.
Men jag är nerkärad i dig.
Och jag väntar på att du ska svara på msn.
Men det tar alltid tid.
Men du är värd att vänta på.
<3