Okej, jag skrotade hela designen och började på en ny. Kommer dock inte på någon header. Att det ska vara så jävla svårt?
Designen är i alla fall påbörjad och har jag tur kommer den att bli fin. Men jag tycker nog mina äldre designer var finare än de nyare jag gjort. Känner mig inte kreativ längre.

Klockan är tjugo i sju och dagen har bara sprungit iväg. Har inte gjort någonting vettigt alls och det känns fel. Det är så himla onödigt att leva ett liv där man bara finns utan att existera. Jag ser ingen vits med det.

Man kan säga att mitt liv är väldigt svart-vitt. Antingen är allt extremt bra eller extremt dåligt. Det finns liksom inget mellanting, ingen gråskala och absolut inte någon färg.
Att leva så är faktiskt rätt påfrestande. Det blir som att åka en bergochdalbana alldeles för många gånger i rad; tillslut får man huvudvärk och mår illa. Och ibland kräks man. Jag får ibland sån ångest att jag spyr och det är inte roligt.
När jag pratar med Elisabet på BUP frågar hon vad det är som gör att jag inte är nöjd med mig själv.
"Jag är ingen bra person. Jag finns inte där för mina vänner när de behöver mig," svarar jag då. Varje gång. Då brukar Elisabet säga att jag ska släppa det där med att rädda alla jag bryr mig om från mörkret. "Det är viktigare att du fokuserar på att må bra själv först. Annars kan du aldrig hjälpa någon annan."

Jag säger inte så mycket när jag är hos BUP. Mina innersta tankar förblir mina och ingen annans. Jag pratar lite ytligt sådär om hur jag sover, äter, tänker och mår men inget djupgående. Vi pratar om hur det är hemma och om hur det kommer bli om jag får eget boende. Elisabet är emot att jag ska bo ensam, hon tror att jag kommer att isolera mig helt från omvärlden.
Sist jag var där beslutade vi att de ska göra en psykologisk utredning på mig. Det är en psykolog som kommer göra utredningen och han heter Patrik. Jag har sett honom många gånger när jag väntat i korridoren och vi har sagt hej ibland när han gått förbi, men jag har aldrig direkt pratat med honom.
Vad den psykologiska utredningen är till för är att avgöra min psykiska status. Elisabet sa att man gör sådana utredningar på personer med svåra psykiska problem. Det fick mig att välja mellan att skratta och skälla ut henne. Jag valde inget av det.
Jag tycker inte om när folk sätter stämplar på andra. Visst, jag mår dåligt men jag är inte "svårt psykiskt sjuk". Det låter bara löjligt att säga så. Jag tycker inte om BUP. Har aldrig gjort. Tycker inte om att prata om mina problem med andra. Det är bara slöseri med tid och jag mår inte bättre av det, snarare sämre. För då får jag dåligt samvete över att jag berättat saker jag egentligen inte får och som jag inte tycker angår andra än mig själv. Ser faktiskt ingen vits med att gå dit, men gör det mest för mammas skull, och för att jag inte riktigt vågar säga till Elisabet att jag vill sluta gå dit. Har framfört det ibland, lite sådär försiktigt under en längre period men hon lyckas alltid säga saker som att det vore synd om jag slutade komma dit och sånt, och då kan jag inte med att säga emot. Jag har inte förmågan att säga nej, helt enkelt.

Mina mediciner är egentligen inget större vits att ha heller för den delen. Jag tar tre tabletter Fluoxetin på morgonen och 1,25ml Theralen till kvällen. Och så 35 droppar järn fyra gånger om dagen. Järnet är väl det enda som är viktigt. Jag sover ändå inte bra på Theralen och Fluoxetin gör mig inte mindre deprimerad. Jag märker ingen skillnad i mitt mående alls, det har stått still i ca ett års tid. Det är som sagt antingen svart eller vitt. Mestadels svart. Väldigt mycket svart.

Mitt ena sår varar. Det är äckligt. Men det är en del av läkningsprocessen och det får man acceptera. Men det är äckligt för det.

Vill avsluta inlägget med att säga att ni är väldigt snälla och fina människor. Ta vara på er själva. Puss