Så sitter man här i sängen ännu en kväll. Jag har spenderat större delen med att leta vassa föremål, utan lycka. Har i alla fall kvar ett halvt rakblad, och det kommer jag att använda nu snart. Behöver det så otroligt mycket.
Det är sex år sedan jag började skära mig nu. Sex år är en ganska lång tid, men det känns ändå som om det inte vore mer än två år sedan. Det är så färskt i minnet.
Blicken vandrar ner mot vänster handled där det står inristat ett namn jag aldrig kommer kunna tacka nog. Kent.
Jag har fyllt i varje gång ärret bleknat, och nu sist gjorde jag det lite mer svårläkt för att det ska finnas där längre. Det finns ju alltid där, men när det bleknar är det som om det försvinner, så jag måste "fylla i" det igen.
Jag har en tendens att rista in namn på min hud. Och det är faktiskt inte så jättebra, för var gång jag ser deras namn så får jag ångestattacker och minns. Jag minns allt, allt det hemska. Aldrig det bra. För var det egentligen någonsin något bra? Tveksamt.

Läste igenom några månader ur bloggens arkiv och kände en enorm smärta. "Det där handlar om mig, det är jag som skrivit och gjort det där. Det är jag. Jag är bloggen." Det känns så konstigt när man läser vad man själv har skrivit. Bokstäverna bildar ord och orden blir till meningar. Men jag lyckas aldrig riktigt fånga verkligheten, kapsla in den i mina inlägg och bevara den. Mina inlägg är endast fragment av det som verkligen hänt, känns och är.

När jag var yngre skrev jag väldigt mycket. Jag var först i klassen på att lära mig läsa och jag fick alltid högsta betyg på mina noveller. Ett tag ville jag bli författare. Min största inspiration var min syster. Min syster skrivit väldigt bra, men jag ville skriva ännu bättre.
Vi fick likadana betyg i språk; MVG. Det inkluderar svenska, engelska och franska. Nuförtiden kan jag inte mycket franska, för det hände så mycket i mitt liv att jag glömde bort det som inte var så viktigt.
Jag var den alla i klassen, och ibland även yngre och äldre klasser, frågade om råd när det gällde språk. Det kunde vara översättningar, ords betydelse eller hur man formulerar om en mening på ett bra sätt. Men någonstans på vägen tappade jag allt och blev till ett skal. Jag kan fortfarande, och jag har mitt MVG i engelska även på gymnasiet, och VG i svenska, men intresset finns inte längre kvar. Jag drömmer ibland på nytt om att bli författare. Jag skriver på min självbiografi, men den har jag inte skrivit i på länge. Tappade orken när programmet visade sig vara en testversion och de 34 sidor jag skrivit inte kunde kopieras till ett annat program. Att skriva om allt var ingen idé så jag började om på nytt med helt nya meningar, fast med likadant innehåll. Det blev inte lika bra. Jag vill ha originalet.

Jag är rädd. Hela tiden. Jag är rädd för mördare. Jag hör dem väldigt ofta. De finns lite överallt, även här hemma.
En gång väckte min syster mig för att hon hörde någon gå omkring på nedervåningen. Jag blev livrädd, fick hjärtklappning och skyndade in till hennes rum som låg precis bredvid. Efter att ha lyssnat en stund kunde jag också höra något, så vi väckte mamma och Tommy, beväpnade oss och gick för att ta itu med personen. Det var ingen där. Men jag hörde någon, och det gjorde min syster också.
Igår var en mördare i hallen. Det var Tommy, fast ändå inte. Det var liksom Tommys kropp men jag kände det inombords att något inte stod rätt till. Hjärtat dunkade hårt och jag var beredd. Beredd på attacken, beredd på att höra mamma skrika när hon blev mördad. Jag låg och tänkte; "hör jag henne skrika så springer jag dit och mördar den jäveln." Jag behövde aldrig. Han försvann, och kvar fanns åter Tommy.

Jag litar inte på folk. Inte på någon egentligen. Vem som helst kan vara en mördare.
När jag går ut med Tex känner jag dem iakta mig från alla håll och kanter. Jag går alltid det fortaste jag kan så fort jag är ute, för jag är så rädd. Jag känner folks blickar, hör deras mordiska tankar och känner deras hat. När man är där ute på gatorna så är man inte säker. Man är ett lätt byte för mördarna. De kan slå till när som helst och vart som helst. Det gäller att vara beredd. Det gäller att kunna försvara sig.
Jag går för det mesta omkring med knytna nävar och spända ben, redo att slåss när attacken kommer. För den kommer, tro mig. En dag kommer den.
Jag är väldigt rädd för konflikter. Varje dag är jag rädd att jag ska träffa någon jag känt, någon som ska göra mig illa.
Varje gång jag är ute med Tex och det kommer någon bakom eller mot oss eller i bil som stannar nära så stirrar jag ner i marken, rädd för ögonkontakt. Jag är lika säker varje gång, det är någon jag känner. Någon jag inte träffat på länge, någon som ska överraska mig. Och för det är jag rädd, rädd för ögonkontakt. Rädd för att jag inte litar på personen, rädd för att den kan skada mig.
Jag vill inte bli mördad. Det är inte så jag vill dö. Jag vet hur jag vill dö och så ska det också ske. Inget annat sätt är acceptabelt.

När jag läser igenom min blogg så tänker jag att det är ett väldigt enformigt liv jag lever. Det är som en cirkel som bara fortsätter och fortsätter. Det handlar om kärlek, vänskap, hat och döden. När något brister är det enda jag ser mörker, och när allt blir svart är det dags att ta farväl av jordelivet. Ni som följt min blogg länge vet att kärlek och jag inte riktigt går ihop. Varje gång jag blir kär tänker jag att åh, nu har jag hittat mitt livs kärlek. Men så går allt åt helvete och mörkret kommer. Jag är inte menad att hitta kärleken, för jag är inte värd den. Kärlek är till för snälla, fina människor som förtjänar att ha det bra. Jag hör inte dit.
Vänskap har varit ett enormt problem för mig genom åren. Jag har levt många år utan en endaste vän, men då hade jag i alla fall mina älskade katter som brydde sig om mig.
En gång var jag helt säker på att jag hittat de allra bästa människorna som finns, men det visade sig vara fel. De övergav mig och jag tror det blev ett enormt trauma för mig. De var allt jag hade, de var hela min värld och den försvann på ett ögonblick.
Hat finns alltid runt om mig. Självhat och hat på de som förstört mitt liv. Och så döden. Döden, som allt för ofta romantiseras. Jag är rädd för döden, jävligt rädd. Men jag ser den som en gåva, en befrielse.
Döden är hemsk när den händer andra, men underbar när den händer mig. Jag tycker inte om livet, det gör jag faktiskt inte. Det är rent ut sagt onödigt att leva när allt omkring bara blir fel. Ändå sitter jag här idag, i min säng med tankar om blod, alkohol och medicin. De tre tillsammans bildar frihet, frälsning. Jag kunde varit död nu, det kunde jag. Och en dag är jag det. Men tills dess ska jag fortsätta leva mitt så kallade liv. Ett liv som går ut på självdiskriminering och självhat. Är det värt att kalla liv? Är jag värd att leva? Svar nej.
Jag är ärligt talat inte värd någonting.