Det är så jävla mycket kaos nu.
Rösterna riktigt skriker och jag känner att jag tappat alla mina förmågor.
Vilka kan nu dessa vara ens, är ju en bra fråga. Men det finns faktiskt ett par saker jag kan. Även om jag själv inte inser det. Men jag vet det ändå, innerst inne. Men man får inte berömma sig själv. Det är äckligt.
Andra får berömma sig själva, det gör mig glad. Men inte jag. Jag får inte. Jag är inte som andra. Jag är tillskillnad från dem, äcklig.

Jag oroar mig för så många nu. Alla jag känner är antingen sjuka eller mår dåligt. Och vissa är verkligen extremt nere i botten, och ångesten kommer då jag inte kan hjälpa dem upp.
Jag vill inte du ska dö...

Det finns inte mycket hopp för mig. Jag är bortom räddning. Ett hopplöst fall varken BUP eller andra psyk ställen kan fixa. Jag är en trasig vas som inte kan limmas ihop.
Varför? För jag vill inte bli hel. Jag kan inte. Det är inte tryggt. Jag är trygg i att må dåligt, det är det jag är van vid så varför vilja ha förändrat det? Jag vill inte må bra för jag förtjänar det inte. Jag förtjänar att må sämre än jag gör med tanke på den dåliga personen jag är.
Jag bryter ner dig för var sekund som går och du vill inte inse...

I'm not born to live.
I'm born to die.
As  we all are.
Because the reason we live all comes down to this;
death.
And death is supposed to be our sweet relief and so we hope to escape it but we can't because it's our only way out.