Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Varför var detta tvunget till att hända?
Extrem ångest blandat med lycka. Nej du, bloggen. Det här funkar inte.
Jag vill sllita ut min själ, mitt hjärta och mina känslor. Jag vill inte finnas till. Jag vill inte såra, jag vill inte vara anledningen till tårar.
Emelie gillar Adam. Adam gillar Emelie, lite i alla fall.
Mikael gillar Emelie, Emelie gillar Mikael.
Det funkar inte bloggen, jag vet fan inte varken ut eller in.
Jag hade ingen aning om något. Jag blev rätt förvånad. Liksom, jag hade världens planer på hur bra det skulle bli nu när jag får träffa Adam igen, men sen när jag väl träffade Mikael insåg jag hur otroligt lika vi är och att vi har typ samma åsikter och värderingar om allt. Vår bakgrund är jättelik och vi är ju båda inte friska i huvudet eller vad man ska säga.
Men det skedde så fort. Liksom det tog några timmar innan mitt jävla cp hjärta fick småkänslor och sen igår när vi sågs igen och umgicks hela dagen växte känslorna bara mer. Och helt oväntat kysste han mig. Sen sa han förlåt, men då kysste jag honom. Jag vet inte vad som hände. Jag avskyr att säga "det bara hände." för det gjorde det ju inte. Känslorna tog överstyr och ja, nu sitter jag här.

Så fort vi skilldes åt kom ångesten. Tankarna for iväg till mitt djupaste inre och jag frågade mig själv vad som händer här näst. Liksom, nu är jag i det värsta dilemmat dom finns: att välja. Eller behövs det ens? Alltså jag vet ju inte ens säkert omn någon av dem verkligen ärligt och seriöst tycker om mig. Man kan ju gilla någon utan att gilla, om du förstår min mening. Jag är så sjukt nere pga allt som hänt. Och som händer.
Jag gillar Adam. Adam säger att han gillar mig. Men vi har inte så mycket gemensamt direkt, och han bor så sjukt långt bort. Detsamma med Mikael. Han bor också långt bort. Men vi har ändå massor gemensamt.
Alltså nej nej nej nej nej nej jag klarar inte detta. Det är för mycket och jag klarar det inte.
Igår när jag kom hem hade jag flera stora saker att må dåligt över;
Mamma skulle dampa för att jag kom hem först kvart i fyra på morgonen.
Känslodilemmat.
och Införståelse i att jag måste ta tag i skiten.
Men jag vågar inte. Jag vågar väl fan inte fråga "ursäkta men på vilket sätt är det du gillar mig? Är det liksom som en bra vän eller var det typ bara en engångsförteelse eller menade du det du skrev i smsen om att du tycker om mig oerhört mycket? Men på vilket sätt liksom?"
Det hade jag aldrig vågat. Jag kan inte. Nej nej nej. Jag orkar inte. Jag vill bara slippa allt.
Snälla, vad ska jag ta mig till?
Jag är kluven, delad i mitten. Jag behöver ett mirakel som löser allt. Utan tårar, utan ångest och utan att framstå som en idiot.