Rädslan stockade sig i halsen. Ett steg fram, ännu ett. Nu var jag inne.
Jag kikade till höger om mig och såg till min förfäran en tjej sitta där inne bakom glasfönstrena och titta på mig. Det var middag och tjejen i fråga hette Olga och jobbade där vissa dagar.
En liten rödhårig tjej med fräknar och glasögon tog emot oss. Malin hette hon.
Hon visade mig till mitt rum, nummer tre. Det var läskigt och stort. Gammalt sjukhus var det visst.
Mamma grät. Min syster såg lite dyster ut. Tommy fnös mestadels.
Han var inte ens med inne. Han sa aldrig hej då. Han bara sätt där i bilen och såg arg ut.

Malin satte sig ner brevid mig på sängen i det lilla, kala rummet. Där fanns inte mycket att se på. Sängen, ett litet bord intill och en byrå samt en garderob. Hon gick igenom lite av vad som fanns här, sen gick vi husesyn.
Jag fick veta att jag hade tre kontaktpersoner där på psyket. Malin, Rigmor och Martin.
Rigmor var läskig. Martin däremot var jättetrevlig. Han gav en alltid glass och så behandlade han en som människa, inte som ett cp barn.
Första dagen var hemsk. Det var så många regler man skulle följa. Läggdags klockan 22:00 på vardagar, 23:00 på helger. Väckning kl 09:00 på lovets vardagar och 10:00 på helgen. Sen var det frukost nio på morgonen, lunch halv tolv, fika klockan två, middag halv fem och slutligen kvällsmat halv åtta. Och om man inte åt lade de upp mat åt en som de tvingade än att äta under kontroll av en ur personalen. Gick man inte upp i tid drog de av en täcket och släpade upp en. Man fick heller inte duscha efter klockan 9 på kvällen och inte använda tvättmaskinen efter 10. Man fick inte ta något ur kylen om man ville själv, utan var tvungen be någon hämta ut mjölken man skulle ha till teét eller kaffet.

Rastgården var nog det roligaste skämtet av alla. I två dagar hade jag tvångstillsyn, det vill säga att jag inte fick göra något på egen hand utan tillsyn. Inte gå på toaletten med låst dörr, inte gå ut eller någonting själv. "Risken för självskada och eventuellt självmord är hög." sade de. Då gick de ut med mig i psykhemmets trädgårdar och vandrade runt några varv så jag skulle få luft och motion.

Bert, min nya psykolog på Vänerviken ansåg dock att jag skulle få egen utegång. Jag smörade lite och visade min bästa sida. Han fick veta allt han ville om min uppväxt, mina senaste år och hur mitt liv ser ut nu för tiden. Han ansåg att SOC borde blandas in och att jag bör få eget boende eftersom jag misshandlas psykiskt hemma. Jag kunde inte mer än hålla med, i tystnad. Hade jag visat att "åh vad bra du också tycker det!" hade han säkerligen trott det var det jag vart ute efter hela tiden, som mamma sa. "Jag tror du drar den här valsen för att du ska få en egen lägenhet."
Mamma vet inte mycket hon.

Andra dagen. Jag väcktes tidigt, kände mig död. Det första jag fick höra var en utskällning för att jag skurit mig. Det hade kommit blod på väggen, på lakanen och örngottet. Det var jag tvungen att byta rent samt tvätta väggen. Men jag sparade en bit. Vad finare kunde jag lämna kvar än mitt egna blod, mitt DNA? Blodet är det käraste jag har, och det vackraste. Det är det enda jag tycker om hos mig själv. Jag hoppades att nästa person som fick rum nummer 3 skulle inse att jag delade med mig av något fint till den, och inte bara blev äcklad och sa till personalen att det var orent i rummet.

Ragnheidur hade sänkt min Theralen dos från 5mg till 2 och jag kunde inte sova alls. Låtsades sova när nattpersonelen kom en gång i timmen för att kontrollera att man än var vid liv.
Jag visste att genom att visa den underbaraste sidan man kunde med mycket fjäsk och leenden skulle de säkerligen sänka min tid där från 2 veckor till kanske bara några dagar. Det borde väl vara så, tänkte jag. Och det verkade fungera, för på fredagen fick jag egen utegång och besök från Bambi och Gunn vilket gjorde mig enormt glad.
På lördagen kom Mikael. Jag vaknade redan klockan sju av mig själv och började sminka mig och fixa håret. När personalen kom för att väcka mig chockerades de av att jag redan var uppe. Jag åt ingen frukost denna dag heller, vilket resulterade i en anmärkning till. Nu hade jag säkert över 7 anmärkningar om motsträvan att inte äta.
Men hur kunde de tro att jag orkar äta sådär mycket när jag vanligtvist äter en gång om dagen, och det målet består av två mackor eller sallad? Plus att jag fick järnmedicin fyra gånger om dagen, plus Fluoxetin mot deppressionen och sen Theralen för att sova. Jag kände mig som en knarkare. En tjock knarkare. För ju fler dagar som gick desto mer äcklad blev jag över mitt utseende. Fettet vällde ut åt alla håll och kanter. Det var inte normalt. Det var äckligt, så äckligt.
Klockan två kom Mikael. Jag kan inte beskriva hur otroligt glad jag blev över att se honom. Han var vackrare än någonsin och hans ögon riktigt lös. Jag kände att mina knän ville vika sig, medan Molnet kontinuerligt skrek inuti mitt huvud att jag är dum i huvuet som kan tro något, ens hoppas. "Du är inte värd något. Det vet du. Du är äcklig, ful och tjock. Dessutom säger du alltid saker som ingen vill lyssna på. Du är inte intressant."
Jag visade runt honom i lokalerna, sen fjäskade jag i några minuter för att få gå ut. Det gick tillslut.

Vänersborg är ingen stor stad. Det finns inte direkt något att göra och för någon som aldrig varit där kan man lätt gå vilse bland husområdena. Detta hände såklart när jag och Mikael var ute, och jag fick lite småpanik över att ha en tid att passa. Tider är inte roliga, jag klarar inte av att vara sen.
När vi gått runt hörnet var jag blöt av regnet som föll  som stora, sorgsna tårar från himlen. Under Entré A fanns ett litet tak där vi gick för att slippa bli dyblöta redan efter några få, korta minuter. Dessutom skulle Mikael röka.
Jag kunde knappt se på honom. Det är inte lätt när man står framför någon som är så otroligt vacker att det gör ont i ögonen av att se den personen, samtidigt som man får djup ångest över att veta att man själv aldrig kan bli vacker.
För han är just det. Vacker. Underbar. Om man liknar en underbar person med en saftig jordgubbe så kan man säga att jordgubben är väldigt gullig och söt, och när man väl biter i den, får fram dens insida, så ser man att den är ännu finare och godare än utsidan. Så är det med honom. Han har en enorm karisma och en sådan gedigen personlighet att man nästan blir tossig. Men jag sansade mig. Jag kunde inte låta alla mina knäppa tankar och åsikter sippra ur, då skulle jag bli helt ensam i världen. Ingen skulle vilja vara med den riktiga Emelie. Därför är det så bra att ha sin publika mask. Den man har när man är med andra. Den publika masken är en helt annan person än den riktiga Emelie. Den riktiga Emelie är galen, störd och har konstiga tankar och åsikter. Hon säger helt bisarra saker som får folk att frynta på näsan. Ibland spricker den publika masken lite grand och det är då den sluter sig samman och inte pratar så mycket, för den riktiga Emelie försöker komma fram och då är det bättre att inte säga något alls än att säga en massa saker som får andra att lämna en.
När Mikael blev tvungen att gå ville jag inte släppa. Jag ville inte säga hej då, inte ge en sista kram, en sista kyss. När han vände om och jag tvingades stänga dörren bakom mig för att gå tillbaka till slutenavdelningen kände jag hur det brännde bakom ögonlocken. Jag gick in på mitt rum och kände några enstaka tårar rinna längst med kinderna. Jag hade inte lyckats gråta på flera veckor, men nu kom det. Tårarna hade trots allt inte tagit slut.

Söndag blev till måndag och jag spenderade mestadels av tiden med att prata gamla minnen med Rebecca som också låg inlagd. Vi hade gått i samma skola och var bästa vänner i mellanstadiet. Hon var där under tvångsvård efter att ha gjort flera självmordsförsök och hon hade nu bott där i ett och ett halvt år. Till hösten flyttar hon till ett behandlingshem och jag hoppas det blir bättre för henne. Hon är en fantastisk människa.
Min syster sov över måndag till tisdag då det var familjesamtal. Jag sa ingenting under hela samtalet utan låg på soffan med ansiktet ner mot marken för att slippa se på de läskiga människorna. När mamma, Tommy och Kimona åkt hem sa jag inte ett ord till någon annan, för det var en sådan dag då jag inte ville prata. Jag ville bara vara ifred.
Onsdagen kom och det blev samma sak. Jag talade inte med någon. Jag fick lov att gå ut, och jag tog mig en promenad till strandkanten där jag satte mig under ett träd vid några stenar. Ur fickan plockade jag fram en glödlampa jag stulit från en av lamporna. Jag beundrade den en stund och såg mig omkring för att försäkra mig om att ingen var i närheten, sedan tog jag en sten och krossade glödlampan. Det var mycket enklare än jag trott, och jag granskade varenda glasskärva nogrannt innan jag bestämde vilka som var vassast nog att använda. När jag hittat mina favoriter skar jag i båda armar samt vänster knä. Jag storlog  fånigt när jag såg de röda dropparna färga mina svarta mjukisbyxor då pölarna växte större och större. En pensionär som var ute och rastade sin hund såg mig sitta där med uppkavlade armar och med blodiga glasskärvor i knät, och hon såg riktigt äcklad ut. Snabbt skyndade hon förbi medan jag log och kände mig lycklig. "Du vet att det här är den enda medicin du behöver. Du vet att jag berättat för dig flera gånger att ju djupare och ju fler sår du har, desto mer blod du offrar jorden, desto vackrare blir du. Och så ful som du är behöver du skära upp hela dig," viskade Molnet ilsket. Då tog jag den vassaste skärvan och drog det hårdaste jag kunde över knät och det gjorde så ont att jag skrek till ett "aj!" samtidigt som ögonen kneps ihop av smärta. När jag öppnade dem spred sig en så enorm glädje över mig, nästan som kärlek. Det var djupt. Det rann med en gång. Det glänste. Det var brett. Det var helt enkelt perfekt.

Torsdag. Dags för nya bandage och ny sårrensning av sjuksköterskorna. De byttes ut varje dag eftersom mina varade och blivit infekterade.
Bambi, Jasmine och Marcus hälsade på, och det gjorde mig glad. Dock var jag inte på så jättesocialt humör men det gick ändå att umgås. Dock hade jag drabbats av extrema yrselattacker sen måndagen och svimmade titt som tätt. Oftast var känslan bara som att man stod upp i en av kaffekopparna på Lisberg, vilket var nog så jobbigt, men att svimma var värst. "Vätskebrist." var en av tankarna. En annan var näringsbrist, influensa och den tredje var att det var mitt låga HB's fel. Hur som helst fick jag ingen hjälp med det.
Under kvällen kom Thomas och knackade på mitt rum. Han var arg, som vanligt. I handen höll han en lampa.
"Du, jag saknar en glödlampa till denna...! Har du tagit den?"
"Nej," sa jag och försökte se så oskyldig ut som möjligt.
"Är du säker?" sa han med förak.
"Ja," svarade jag och försökte verkligen låta självsäker.
"Jättesäker...?" frågade han ännu en gång och man såg verkligen hur skeptisk han var.
"Ja."
Sedan gick han och suckade högljutt.

Det var familjesamtal igen. Jag sa fortfarande inget. De sa att jag förmodligen kan bli utskriven imorgon, på fredagen. Anledningen var att de inte ansåg mig vara av akut självmordsrisk, och eftersom avdelningen var just en akutvård kunde jag istället stanna kvar på öppenvården istället för slutenvården. Jag blev glad, men visade det inte för mycket. Man måste visa lagom mängd av glädje och misstro, annars får folk konstiga tankar om en. Man ska vara en lagom människa, inte för lite eller för mycket. Men det är inte den riktiga Emelie. Hon är för mycket av allt.
Det jag inte visade för någon var hur otroligt äcklad jag var. Efter varje måltid smög jag in på toaletten och försökte spy upp allt det äckliga. Såg ingen hur förgiftad jag blev? Jag visste att jag inte skulle få det lätt med att spy. Jag hade aldrig riktigt lyckats. Men jag försökte, redan andra dagen jag kom dit. Jag ville så gärna bli av med allt, för maten gjorde mig sjukligt fet. Fetare än jag redan var.
Jag lyckades inte. Då insåg jag hur rätt Molnet har. Inte ens spy kan jag. Jag är verkligen värdelös.

Fredagen kom. Jag vaknade med glädje ur sängen. Jag var fri. Jag skulle kunna gå tillbaka till mitt liv, mina vänner och min vardag. Det gjorde mig glad.
Jag hade redan packat allt. Nu var det bara att invänta tiden, klockan tolv, innan jag skulle hämtas.

Och nu sitter jag här. Det är massa folk här. De skrämmer mig, för de är ständigt fulla. Även mamma och Tommy, samt Kimona. Jag är rädd för fulla människor. De är läskiga.
Jag längtar tills jag kan göra vad jag alltid gör, för att sträva efter skönheten. Jag ska inte äta, jag ska skära och skära. Det är så man blir vacker, det vet jag. För jag lyckades nästan. I nian hade jag ett BMI på 17, jag var smal. Men ändå inte tillräckligt smal för att vara nöjd. Andra sa att jag var för smal, men jag tyckte då jag såg normalviktig ut. Dessutom hade jag nästan alltid en bra hårdag, och jag kunde faktiskt stå ut med spegelbilden för det mesta. Sen förändrades allt. Jag blev fulare, äckligare, tjockare och fetare. En sämre människa på alla sätt och vis.
Molnet säger att det är Patriks fel. För när jag sa upp kontakten med honom så gick jag upp massor i vikt. Det har även med Remeronet att göra, men Molnet tror att Patrik blev så arg på mig att han la en förbannelse över mig så jag skulle bli så tjock och ful att ingen annan skulle vilja ha mig. Och det funkade ju.

Men en dag, bloggen, ska jag vara vacker. Jag ska vara lång och smal, gudomligt vacker och strålande. Jag ska vara framgångsrik, jag ska ha det jag tycker om och vill ha. Jag ska tillsammans med Bambi slå igenom som antingen regissör, producent, komiker eller musiker. Fotograf eller kameraman. För det är det jag vill. Och strävar man tillräckligt efter något, så kan det faktiskt hända. Om man har tron, så kommer det andra automatiskt följa efter.

Detta var grundläggande om min tid inne på Vänervikens slutenvårds anstalt för akut självmordsbenägna ungdomar. Jag hatar den tid jag spenderade där, men nu när jag är fri ska jag åter bygga upp vad de tog ifrån mig. Jag ska kämpa, och jag ska lyckas. Jag är trots allt Emelie Strange, an angelstar on the heavens of selfdestruction.