Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej NEJ!
Jag VILL inte!!!!!


Imorgon måste jag tillbaks till äckliga Vänerviken!
Tydligen är jag frisk nog för det, och det värsta av allt?
De dagar jag varit hemma ska jag "ta igen" genom att stanna ännu längre på äckel psykhemmet!
Jag vill inte! Jag måste ju därifrån innan skolan börjar igen!
Kan de inte bara inse att det inte hjälper mig på något sätt alls med mina problem bara för att de låser in mig?
Hur svårt kan det vara?

Ingen dator, ingen telefon... På obestämt tid.
Jag kommer dö. Inget photoshop, ingen blogg, inget msn... Ingen musik.
Det är mental tortyr. Allt man gör är att äta.
Fett fett fett fett fett fett fett. Det är deras fel att jag blir fetare....



Inatt grät jag. Eller man kanske ska säga såhär; tårarna rann men jag kunde inte gråta trots att jag ville. Det liksom stannar, som om något blockerar. Det är jobbigt, speciellt när man verkligen behöver gråta ut.
Jag vet inte varför jag inte längre kan gråta. Det har varit så i två månader ungefär. Sjukt jävla irriterande.
Och än värre är att jag börjar bli galen. På riktigt.

Hela natten spenderade jag med diverse hallucinationer, syner och yrselattacker.
Jag var så varm och så yr att jag blev illamående och behövde spy, men inte kom det något spy. Istället fick man ha den där äckliga känslan i magen och halsen om att man när som helst kommer kräkas, men inte gör det.
Sen var det hallucinationerna. Mina planschers ansikten förvreds till hemska, ruttnande lik med gapande käftar som bara bestod av senor och lite skimslamsor. Det var hemskt och jag ville skrika, men innan jag hann hade de återställt till normala igen.
Sen var det spindlarna. Jag såg dem, kände dem och hörde dem. De var överallt, på väggarna, golvet, i taket, på mig... Jag ville skrika och gråta, men allt som kom fram var några enstaka tårar. Spindlarna kröp på mina ben, i mitt hår och mitt ansikte, på mina armar och min mage. De var överallt i rummet, och jag var så rädd att jag sällan varit räddare.
Men de fanns inte på riktigt. Det är det som är problemet. När man ständigt hallucinerar och ser saker som visar sig inte vara riktiga, så förlorar man verklighetsuppfattningen. Jag vet inte längre vad som är verkligt och vad som är inbillning, för mina hallucinationer är såpass starka nu att de övertar all kontroll, och det är de som blir verkligheten för mig.
Jag är inte frisk, bloggen. Jag vet att jag inte är det. Inom detta år kommer jag förmodligen få mina diagnoser. De har pratat mycket om "vi har behandling som hjälper dig med dina symptom", så de vet redan vad jag har, men de vill bara inte berätta för mig. De tror jag är schizofren. Bert har aldrig sagt att jag är det rent ut, men  när jag berättat om Molnet och Henne så har han sagt "Är det någon annan som sett dem?" och jag har svarat nej, då frågade han om jag tyckte det var konstigt, och jag svarade ja. Sen så frågade han; "Kan det vara så att det är du själv som kränker dig genom dessa två?" och då svarade jag att det inte är möjligt eftersom varken Molnet eller Hon är jag. Jag vet ju själv att det inte är jag som är dem, liksom hallå...
Dessutom hjälper inte Fluoxetinet någonting alls. Jag mår sämre än någonsin och tänker på överdoser, självskada och självmord varje sekund. Om jag tänder ett ljus så vill jag bränna mig, ser jag en kniv, en sax eller vad som helst som är vasst så vill jag sprätta upp hela mig och bada i blodet. Jag funderar ständigt på om jag ska överdosera än en gång, men jag tvekar. Jag vet inte varför jag tvekar, för såhär dåligt har jag aldrig mått i hela mitt liv, och jag har upplevt så jävla mycket saker som jag då trodde var det värsta man kan känna, men nu är det överbevisat.

Hela morgonen har jag spenderat med att riva mig själv. Jag måste. Jag vill inte ha min hud. Den är äcklig. Jag vill ha bort den. Jag vill skära upp den och kasta iväg den, för den känns inte som min. De delar av kroppen som inte är täckt av ärr känns som en fiende, och jag känner att det är min plikt och skyldighet att göra den till en av de andra; ärrad.
Det känns inte normalt att ha delar som inte är sårade. Det känns så fel. För allt som egentligen är normalt och bra känns för mig som fel och onormalt. Allt är tvärtemot.
Jag kan inte längre se mig i speglar. Jag mår illa så fort jag gör det.
Jag är fulast på jorden och jag hatar mig själv så jävla djupt.
Inatt ville jag sätta naglarna vid mitt hjärta och slita upp huden och böja upp revbenen för att kunna ta ur mitt hjärta. Jag vill inte längre ha så ont i det att jag inte kan andas för att jag varje sekund tänker på allt som smärtar det.
Jag är övergiven ännu en gång. Jag ska sluta låtsas som att det var något. Jag är så patetiskt att jag ens kunde tro något...


Häromdagen var jag tvungen till att skära in nya ord. "Die Bitch" med ett hjärta efter, och "FETTO", samt två halv centimeters breda sår. Jag ville skära djupare, men jag var utmattad och trött. Jag vill inte vara mig. Jag vill inte se ut såhär, bete mig som jag gör eller vara så äckligt överviktig. Det finns inte en enda sak med mig själv jag gillar.
Dessutom har jag börjat bli halvt psykotisk. Jag kan vara helt borta i flera minuter medan någon försöker få kontakt med mig, t e x mamma. Hon kan stå och prata med mig, peta på mig och göra allt möjligt för att få en reaktion, men jag är någon annan stans. Sedan när jag väl vaknar till, omedveten om att jag ens varit borta, så kommer jag på mig själv med att vagga fram och tillbaks som ett jävla psykbarn.
Jag är inget psykbarn. Jag är bara störd och äcklig och cp i huvet och inte värd någonting.
Jag vill så gärna skrika ut allt jag gömmer inuti, men om man skriker så blir folk irriterade, så man måste fortsätta gömma allt inom sig. Men någon dag ska jag stå och skrika ut, någonstans där ingen hör.
Jag ska hitta ett sådant ställe. Men just nu ska jag ligga ner i min säng med yrseln, tänka och ha ångest inför imorgon.
Jag kommer sakna allt så jävla mycket....