Dikter och sjukhus

Sometimes it hurts most to be the one you are


Det gick segt att vakna idag.
Natten var hemsk och jag sov knappt någonting.
Jag hörde röster, mummel överallt. Det var så jobbigt att jag höll för öronen, gömde mig halvt under täcket och skrek tyst för mig själv inombords för att överrösta dem. Håll käften, håll käften.
Sedan såg jag skuggmonstrena. De kröp överallt, och jag blev rädd så jag kröp ihop så tätt jag kunde och drog täcket över mig. Jag kände hur de bevakade mig.

Även inatt handlade drömmarna om honom. Om dem. Jag blir så frustrerad. Jag vet ingenting, jag har aldrig vetat. Jag vågar heller inte kräva svar. Tiden har sin gång.
När jag som vanligt försökte göra ett desperat försök att skära sönder mina artärer kikade jag igenom mitt Hello Kitty block, på de sidor som inte var ihopklistrade av blod. Där var gamla dagboksinlägg, dikter och sångtexter, samt något som fick mig att äcklas; en dikt som Mattias skrivit. Jag hade ingen aning om att han skrivit den, förräns jag hittade den inatt. Jag blev äcklad. Usch. Den var inte ens fin. Bara... skabbig.


Hos psykologen var det inget speciellt. Tråk. Lyssnade inte ens på vad hon sa. Jag orkade inte. Men hon fixade så jag får Theralen igen. Så nu ska jag ta både Theralen och Circadin. Under bevakning av mamma. Så jag inte överdoserar igen.
Sen på NÄL tog en tant mitt EKG och det ska skickas till en läkare, som sedan ringer eller skickar svaren till Ragnheidur. Vi får se, men det såg väldigt tomt ut på pappret. Jag är typ död eller något.

Vet du vad, bloggen? Jag lyssnar på Hawthorne Heights, blir känslosam och laddar ner Kent. Jag gillar inte ens Kent. Men vissa av deras låtar har fina texter.
Jag har haft "De andra" på hjärnan i flera dagar nu.

Jag hoppas han vill prata idag.
Jag vet inte, men jag hoppas.
Jag saknar det.
Alltihop.
Bambi

Psyk-tanten, BUP & näl är onda ):




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info