Tankarna är borta i Ingenstanslandet, de är där i affärsärenden. När de kommer tillbaka så kommer de ha ännu mer saker att fylla mitt huvud med. Det är redan kaos där, i huvudet. Allt sker samtidigt, minnen från olika perioder blandas ihop, ord och meningar jag minns rör ihop sig till helt osammanhängande fraser och det blixtrar förbi bilder oavsett om jag har öppet eller stängt ögonlocken. Man kan kanske sammanfatta det hela som rusningstrafik. En väldigt långvarig rusningstrafik som pågått länge nu och som verkar hålla igång ett bra tag till.

Jag skummade igenom de 56 sidor jag kommit på boken. Sist jag skrev var efter att Julia varit här. Har inte orkat skriva sen dess, trots att mycket hänt. Ska ta tag i det snart igen, för jag vill göra klart den. Jag har försökt mig på att skriva böcker några gånger förut, fiktiva romaner. Har dock aldrig orkat skriva mer än några sidor, men nu vill jag verkligen att den här boken ska bli klar. Hur lång den kommer bli vet jag inte, jag har inte den blekaste aning. Vill att den ska sluta på ett snyggt och ärligt sätt. Det är ju en självbiografi och jag vill att den ska reflektera mig så mycket det går. Men när jag ska sluta skriva vet jag först när jag är där. Jag kommer känna att nu, nu har jag skrivit det sista stycket. Det är långt kvar tills dess, men tillsvidare får jag skriva på boken när jag har ork.

Tankarna är på väg hem igen. Känner hur de börjar ta form igen. Ånger, ångest, sorg och sting i hjärtat. Jag ångrar så mycket jag gjort och jag kommer alltid att minnas det. Jag har varit en idiot och är fortfarande. Det är som om allt dör när jag passerar förbi. Jag för otur med mig vart jag än går. Det enda jag är bra på, det är att såra andra.