If my words even reach you, I'll assume you don't care
Never knew that silence could cut so deep or that you could twist the blade
Now I curse all of your beautiful lies..
I love you and goodbye...

Alesana - The Last Three Letters

Det här har inte varit en bra vecka, även om det finns en dag kvar på den. Men jag vet att morgondagen inte kommer att vara någon skillnad mot resten av veckan.
Det har inte varit en bra månad, och månaden innan den var inte bra den heller.
Jag sjunker djupare och djupare ner och jag har inte styrkan eller orken att simma upp mot ytan. När jag väl försöker trycker någon ner mitt huvud under vattnet igen och allt är så meningslöst, så hopplöst.

Jag ser inte vitsen med någonting. Allt är så långt borta. Det är bakom den täta dimman som täcker mina ögon, bakom syran som fräter i mina lungor och bakom glasskärvorna som skär i mitt hjärta.
Konstant hör jag dem prata med varandra, prata med mig, viska, skrika, gapa, fräsa. Molnet är värst av dem alla, han är ju trots allt ledaren, och hans ord bildar tårar bakom mina ögonlock, tårar som ibland aldrig kommer ut men som ofta rinner en bit för att sedan strykas bort med en skakande hand med torkat blod på.

Jag har svårt att andas, det känns ständigt som om något trycker på mina lungor. Kanske är det min själ som försöker kväva mig. Jag skulle inte bli förvånad om så var fallet. Min kropp skriker att den vill försvinna, upphöra och aldrig mer komma tillbaka och många gånger håller hjärnan med. Men mest av allt är det hjärtat som håller med kroppen. Mitt hjärta har fått utstå mycket under mina 19 år. Varje kväll innan jag går och lägger mig bläddrar jag igenom bilderna på mina älskade katter som syster tagit. Jag har hennes gamla mobil och det är jag glad för, för utan den hade jag inte haft några bilder av mina älsklingar kvar eftersom alla jag tagit försvann när min förra dator kraschade.
Jag vill så gärna träffa dem igen. Jag kommer aldrig sluta älska dem. De var mitt liv, mitt allt. De var de enda som alltid fanns där och stundvis även de enda som fanns överhuvudtaget.

Jag vet att vissa kanske tar illa upp över det här inlägget, men ni ska veta att jag aldrig menat att såra er och att denna gång inte är något undantag.
När jag försvinner, när det nu blir, så ska jag skriva fina och ärliga meddelanden till er alla som står mig närmst. Det har jag planerat länge nu och jag tycker det låter rättvist. Ni förtjänar verkligen att veta hur mycket ni betytt för mig.

Nu ska jag lyssna på fina låtar och tänka lite medan jag gråter. Jag ska tänka över mitt liv och dess händelser så som jag gör många andra kvällar.
Ta hand om er alla där ute. Ni är värda allt.