Jag sitter och granskar mina armar. Jag ser ner på högerarmen och ovansidan av den och där lägger jag märke till att det finns några få ytor som inte är betäkta av ärr. Det får mig att fundera lite. Varför ska de delarna av huden ha rätt till att vara "rena" när inte de andra får det? Vad är det som gör att de ska få vara kvar som de är och inte bli skurna i?
Jag kan fundera och jag kan agera. Att se oärrad hud gör mig nästan irriterad. Inte på det sätt man kanske tror, men utan på mig själv. Om jag nu ska få ut min trasighet och mitt självhat på min kropp så kan jag väl göra det ordentligt? Det känns lite som när man fuskat på ett prov, man vill göra om det för att få det rätt och ärligt.

Det som är mest underligt med samhället är nog egentligen alla dessa normer. Det finns normer för hur man är normal men det finns även normer för hur man ska må dåligt.
Man måste väga på ett speciellt vis för att bli kallad anorektisk, man måste skära speciellt djupt för att klassas som självskadare av värre klass och man måste utmärka sig för att bli klassad som självmordsbenägen.
Om jag ska tala ur min egen synpunkt så finns det även krav på hur man uppfyller kriterien att må dåligt. Och den kriterien vill man ju helst inte uppfylla men när det är det enda man känner till gör man allt för bli en i gänget, att hitta någonstans man hör hemma.
Jag kan se på andra som skadar sig och känna ångest för att mina skador kanske inte är lika allvarliga som deras. Då känns det som att de på något vis visar att de mår sämre än jag gör, trots att vi kanske (kanske) mår likadant eller att jag till och med mår sämre? Inget är fakta utan bara funderingar.
Jag har inte sytt mer än kanske... vad kan det vara? 20 stygn sammanlagt? Jag visar inte mina sår för någon. Jag har visat för mamma en gång men det ångrade jag direkt. Alla andra gånger jag fått sy har varit för att någon kommit på mig med att skära eller blöda. Hade jag sagt till varje gång hade jag fått sy mycket mer.

Mina mål när jag skär mig är enkla;
1. Skär så stort sår som möjligt.
2. Gör sönder några vener.
Punkt ett är för att jag helt enkelt tycker att större ärr visar hur jag mår mer än små gör. Inte för andra, för jag tycker inte andra ska glo på mina armar eller resten av min kropp för den delen heller. Men för min egen skull, som en ständig påminnelse om det som är och det som varit.
Punkt två är för att när man skär sönder en större ven så rinner blodet väldigt snabbt och väldigt länge. Det blir varmt och det känns som man "lyckats" mer än om man bara gör sönder några småkärl.
För den som inte själv är självskadare låter det här väl helt sjukt, men det är så det ser ut för mig och det är fakta. Jag vill åstadkomma svåra skador, men inte för svåra. Det ska vara lagom liksom. Såren ska vara öppna, breda och helst ganska långa. Djupet är olika. Med ögonmått mätta är väl standarden mellan en halv och en centimeter. Men det är inte alltid jag har orken att skära så då blir det oftast bara några snabba snitt som inte blir djupa utan mer som kattklös. Men ska man skära så ska man skära tycker jag och det är det jag försöker. För som sagt, det finns normer inom alla områden, även inom det dåliga måendet. Folk som rispar får ofta höra av folk som skär att de är mesiga för att de inte skär. Det tycker jag är väldigt dumt sagt eftersom sånt provocerar en till att rispa/skära värre. Och tro mig, det är skillnad på att rispa och skära. När andra frågar mig, t ex rektorn eller skolsyster, om jag rispat mig så blir jag arg och sårad. Tycker de inte att mina sår är mer än rispningar? Är jag så dålig på att må dåligt att jag inte ens kan skära ordentligt? Då blir man ju helt bestört och efteråt går man ju och skär det värsta man kan för att visa dem vad som egentligen gäller.

Så vad jag vill säga med det här inlägget är att ni som inte själva är självskadare eller mår dåligt inte ska döma eller säga "fel" saker vid fel tillfällen. Döm inte någon för att den mår dåligt. Säg aldrig till någon att de mår dåligt för uppmärksamhet för vem fan vill må dåligt? Det är något man gör, inte något man vill.
Och säg aldrig ordet rispa till någon som har sår som inte är i första hudlagret utan igenom fettet och mer därtill. Det är provocerande och kan sluta illa. Och till dem som rispar; uppmuntra dem inte till att börja med värre saker. Det är bättre att låta dem rispa för de ärren läker nästan perfekt och det är inte farligt att rispa. Skära är dock farligt om det går för långt och man vill inte att en rispare ska börja skära. Värre blir värre, helt enkelt.

Jag hoppas alla där ute som mår dåligt en dag kan må bättre. Jag vet att jag är oerhört dålig på att förklara hur mina tankar och åsikter ser ut och att de ofta låter fel gentemot hur jag egentligen menar. Jag vill absolut INTE att någon ska inleda ett självskadebeteende. Jag vill verkligen inte att någon som rispar ska börja skära. Jag vill att ni ska må bra och slippa all sån skit. Jag vill även att normer för hur man mår dåligt på rätt sätt tas bort. Det ska inte behöva finnas normer för hur man mår dåligt. Det blir bara så fel och gör saker värre. Mår man dåligt så mår man dåligt and that's it.

Hoppas ni alla får en fin kväll / natt och att ni förstår vad jag vill få fram med det här inlägget.